Den senaste tiden har varit galet intensiv, lite värre än vanligt faktiskt. Det är spännande det där för jag tror hela tiden att det ska lugna ner sig men det gör ju aldrig det. Exakt som att Stefan trodde att det skulle bli lugnare den här hösten men sedan blev han fast i att flisa varje dag eftersom en flistugg nere i byn brann upp. Något som verkligen är nära slutet nu är livet som bönder, vi har ju liksom hållit på att avveckla i nära 4 år snart. Nu har vi bara fem kvigor kvar, det är första gången den här gården har fler får än nöt. De här fem sista ska åka i morgon bitti kl 6 enligt plan. Så om inget väldigt oförutsett händer så är det sista tidiga morgonen som bonde för Stefan. December har varit väldigt mörk eftersom den snö som kommit liksom tinat bort gång på gång. Nu är det grönt och i princip helt bart igen, det blåser och är ca 8 plusgrader. Hundåret -19 blev lite konstigt då jag i det närmaste tappade sugen för agilityn efter chocken med Vie. Jag tycker fortfarande att det är det allra roligaste man kan göra med sin hund men tävla har inte alls kommit på fråga. Nu är jag lite sugen på det igen, så det kanske blir en tävling här i vår. Salsa blir ju inte yngre och jag borde nog ta vara på henne så länge det går. Hon är nog den av mina hundar som kommer att vara valp till slutet. För att inte tappa kontakten med agilityn så har jag också anmält mig på kurs (Anne Karlsson) i sommar. Det är nog första året på typ 20 år jag knappt tävlat alls. Tur det finns andra grejer och pyssla med, Uno gillar ju all slags träning och nu har vi kört lydnad istället. Han har ju också haft lite diffusa problem som ont i ryggen och lite hältor när vi kört agility tidigare. Kan ju bero på sättet han kör på 😂 När det gäller Vie så tycker jag det går för sakta framåt, jag blir frustrerad och lider ständigt av dåligt samvete om jag inte hinner träna med henne som jag vill. Konstigt det där 🤔 Jag är egentligen inte så stressad över det faktum att hon kanske inte blir bättre än såhär. Hon är glad, kan springa fritt och verkar inte vara störd över sin nedsatta funktion alls. Så egentligen finns ingen anledning att känna sig frustrerad alls.
I övrigt känns livet bra just nu (nästan att man inte vågar säga det högt) Det var riktigt länge sen jag föll hårt senast. Det var väl i juni sist, inte så konstigt att det kom då med tanke på Vies skada och årsdagen på det. Jag är på riktigt färdig med fd relationer. De stör mig inte längre alls, jag kan bara se med humor på det nu. Så numera när minnen på fb dyker upp så garvar jag mest åt andras dumhet. Jag har fortfarande inte fått svar på varför det hände eller förstått hur det gick till. Det enda jag vet är att jag då för tre år sedan träffade på personer med narcissistiska och psykopatiska drag. Folk med personlighetsstörningar som jag absolut inte behöver eller vill ha i mitt liv. Besviken är jag bara på alla de normalbegåvade och intelligenta runt omkring som inte tänkte själv. De bara rättade in sig i ledet bakom och ifrågasatte aldrig någonsin. Likt det att ett parti växer som aldrig förr men ingen vågar stå för att de röstat på det. Något som också växer allt mer är hyrestrycket på Hallen, vi har återigen toppat med fler uthyrningar än åren tidigare perioden okt-dec.
