Så kom den då

Vintern dök på oss ganska plötsligt då det började snöa ordentligt på tisdagen. På måndagen var jag ledig men gick lite på halvfart pgr av svanskotan. Det går bra så länge jag står och går men böja sig ner är nästan hopplöst. Åkte till Bollnäs och Emil som skulle på Synsam åkte med upp. Var på klubben och gjorde lite vinter. Ställde undan hinder åt sidan, täckte A-hindret med en pressening och låste in de hinder som skulle in. Med tanke på vädret som kom sen var det tur att det blev gjort faktiskt. Hemma har jag inte hunnit städa undan ännu. Fikade med Laila och Candy, alltså hur söt är inte den hunden. På kvällen tog jag bilen till Hallen och tömde sopor och städade efter folket som varit där i helgen. Hade med priserna till Liza och försökte ta rosettbilder. Det gick inte så bra. 

Tävlat

Kanske inte var det allra bästa att åka iväg och tävla när man knappt tog sig in i bilen. Men jag var faktiskt så himla sugen på att komma hemifrån. Jag kunde liksom knappt göra annat än att promenera under lördagen. Tog det väldigt lugnt hela dagen blev tvungen att åka och handla men fick sällskap av Emil. På eftermiddan kom Helen förbi med några av de största saffranskringlor jag sett. Goda var de också! Eftersom jag faktiskt kände mig lite uttråkad så bestämde jag att kliva upp och se om jag kunde åka. Rullade iväg när jag såg att det inte var något snöoväder. När det gäller agilityträningen så har den i alla fall varit obefintlig. Hundarna var i alla fall nöjda. Åkte tidigt då jag verkligen behövde parkering nära då jag hade väldigt få hundar mellan mina starter. I första loppet diskade jag både Salsa och Uno, Vie rev två. Salsa tog ett hinder innan slalomen som inte var med i domarens ritning. Uno sprang förbi hinder nr 2, var bara en cirkel egentligen så jag gjorde dumt som satte honom i starten och inte gjorde flygande. I det andra loppet hade Uno en rivning, Salsa en vägran och Vie nollade kom tvåa och fick sin tredje pinne. Så glad att jag kom iväg eftersom jag fick träffa så många trevliga agilitykamrater igen. Vi var ganska många Bollnäsmänniskor på plats och det gick riktigt bra för de andra också. Pippi gick bäst av mallarna och hon kombtreaviben och vann den andra. Jag såg inte Helens och Kiwis lopp eftersom jag åkte hem innan. Tur jag fick se det på film efteråt. Kirsti var snäll och filmade ett lopp med Vie. Jag borde verkligen bli bättre på det där med att filma. Det är bra att se vad man gör. Hade fruktansvärd värk på kvällen sedan men det var det helt klart värt. Fick ta hem lite priser och tillsammans blev det en hel prispall.

Förra veckan

När jag äntligen började repa mig och började jobba var det sjukt segt att komma igång. Var helt virrig första dagarna och glömde nästan bort att mata hundarna på tisdagen. Sedan var jag sjukt trött på kvällen. På onsdagen hann jag inte ens hem eftersom jag var upp på klubben på föredrag. Tävlingspsykologi med Emelie från bruksviljan. Det var riktigt bra, klart man hört liknande förr men hon var skön i det här med att tänka på det som gör en gott. Att man inte ska lägga energi på sånt man inte kan påverka var också bra att påminnas om. Och fokusera på det som man är nöjd med. På fredagen ramlade jag och slog i svanskotan på rasten. Gick på sidan i slänten eftersom jag tyckte det såg isigt ut på vägen. Trodde det var jord där jag gick men det var lera med is under. Mörbultad var ju en lindrig beskrivning. Hämtade upp Emil som kom med bussen. Fast sen åkte han  till Bollnäs direkt men Jonas kom hem istället så lite sällskap fick vi. Fick dock åka och installera ett gäng som skulle vara i Hallen hela helgen. Staffe terrier rasklubben som skulle ha agilitykurs och skulle bo och stå ned husbil. Var dit och fixade med ström eftersom fiberfolket lånar det vanliga uttaget. Roligt med entusiaster, de kom från både Falkenberg i söder och Piteå i Norr. 

Tog hem fårens bal på måndagen och på onsdag morgon hade de äntligen knallat hem. Då bar jag snabb och stängde in dem. Hade de nya och gamla ihop under två nätter innan jag lät dem gå ut tillsammans.

Förbannad igen

Var ju egentligen klar med det här men inser faktiskt ju längre tiden går att jag fortfarande måste skriva av mig ibland. Nu är det egentligen en massa olika saker som gjort mig förbannad igen. Det som till största delen drar upp det hela tiden är dessa minnen på fb, för även om jag fick tips hur jag skulle ställa in i inställningar så är alla deras gillanden och kommentarer fortfarande kvar. Jag blir inte av med dem oavsett vad alla säger. Har också tittat igenom mina gamla grupp-konversationer på messenger och jag blir alldeles vilsen över det jag läser. Det handlar om en resa till ett VM en resa jag ordnat precis som gången innan. Inläggen handlar om pengar och biljetter om vem som ska dela hotellrum med vem och jag förstår inte. Citat ur dessa konversationer är bland annat Karin du är vår klippa! Meddela summa för hotell så betalar jag bums! eller Karin är bästa reseledaren!!!!¨ eller när någon svarar på min fråga ang hotellrummen ¨Ja det var det jag blev lite orolig över, att behöva dela rum m Karin!!!! ¨ Blir tvungen att kontakta min namne lite söderut för att få stöd, det är nämligen bara henne jag har kvar numer som vän från den gruppen. Tre av dem har vänt mig ryggen och det som är absolut värst är att jag inte finner någon orsak. Som tur var så har jag ju en kvar att ventilera med som upplevt samma som mig och varit med. En som bekräftar att de inte är några att lägga energi på, inga riktiga vänner gör så. Man gör faktiskt inte så alls om man har några ambitioner att någonsin kunna umgås med någon igen.
Det som också retar upp mig nu är också hur dessa utan att reflektera över vad de faktiskt har ställt till med t ex gratulerar en av syrrans ungar i ett inlägg. Syrran vet vad de gjort mot mig och står ju med mig i alla lägen. Att de har exkluderat mig innebär ju faktiskt också att det följer med en del folk. Tror inte de någonsin kommer att bli inbjudna på någon soppa eller filmfest på Lilltjära Gamla Skola igen. Eller att vi ska mötas på badminton! Inte heller kommer ju Stefans kusin att vilja hänga med dem nåt mer. Hon har ju hållit med mig sedan i januari då jag reagerar på saker som händer inom sektorn. Hon förklarar nämligen att hon inte tänker sitta i sektorn och att det låter väldigt konstigt om hon inte skulle få träna å klubben hinder. Hon har nämligen just börjat tävla för oss och fick ju träna hos oss när hon tävlade för annan klubb. Hon kommer ju inte direkt vilja hänga med dem nåt mer heller. Det blir så otroligt många ringar på vattnet och det gör mig förbannad. För vilka är de som får sitta och styra över relationer som sträcker sig flera år tillbaka i tiden. Saker som blir tydligt ända upp på Sävstaås när några ska träffas i ett helt annat sammanhang. Eller när jag träffar någons svärföräldrar i somras på allsång. De spricker upp i ett stort leende och frågar "hur är det med dig?" Jag vill bara skrika ut det jag har inom mig men jag svarar "jo, tack bra". De här personerna har jag känt sedan tiden i Bollnäs Ridsällskap. De var ponnyföräldrar, liksom mina föräldrar och Stefans föräldrar. Vi har en relation som sträcker sig tillbaka till 80-talet. Långt innan den ens flyttat hit, den som genom ett klick på datorn där i början av Juni startar allt. Jag har många vänner på fb som jag bara känner lite flyktigt och jag har en del vänner i riktiga livet som inte finns på fb. Men när vänner i riktiga livet tar bort en på fb som vän så tolkar jag det i alla fall som ett tydligt "dra du åt helvete". Vilket blir väldigt konstigt när jag åker på SM, jag undviker nästan alla som jag känner för de har nämligen bett mig dra åt helvete. De vågar inte göra det så att alla vet utan bara så där i smyg så jag ska känna mig utanför. Jag lever under huvan hela sommaren, de sitter nämligen i grupp och jag är den som är utfryst. Så när jag åker till Munkfors och tävlar så är det bara för att jag har tittat på kartan och valt en tävling så långt från den tävlingen där jag vet att de ska vara. Men ändå efteråt på klubbens fb sida när de lagt ut en bild på mig så gratulerar den här personen mig. Både hen och jag vet att den tagit bort mig som vän och jag tolkar det bara som att det ska inte synas utåt att det är hen jag är arg på. När hen och hens vän satt där och gjorde det valet att ta bort mig som vän så borde de väl kunna tänkt ut att det kan få konsekvenser. Här hemma får det ringar på vattnet ganska snabbt eftersom min man påpekar att det är tur vi nyss bytt bil. Han har nämligen tappat sugen på att köpa bil på ett visst ställe nästa gång. Tidpunkten för när de gör det gör det hela lite värre och det har jag bloggat om förr i augusti.

 "Pratade i telefon hela vägen hem så resan gick ganska fort ändå. Stackars mina vänner som får stå ut med mitt ältande. Vad det gäller mina icke-vänner så gjorde jag mitt bästa för att slippa se dom. Pratade bara med den som jag faktiskt kunnat prata med under hela våren. Men eftersom hon också visat helt klart att jag inte är någon vän att behålla på sistone så blev jag bara förbannad av att prata med henne. När en av dom spricker upp i sitt största leende och hejar då upptäcker jag att jag känner nåt som liknar hat för första gången. Jag blir ordentlig omtumlad av det för det är verkligen nåt nytt för mig, att känna så. Men just det sveket känns för stort för mig att förstå just nu. Hur man kan plocka bort en vän på Facebook utan förklaring? Det är ju inte precis som att någon städat sin vänlista. Jag räknade i alla fall de två som gör det till mina närmaste vänner. Det är fysiska vänner, folk jag rest på VM resor och tagit SM medaljer med. Jag vet också exakt när de gör det. Är på en tävling och pratar med X som är precis som vanligt, vi pratar om att hen är på väg hem och inte ska tävla mer. Den andre filmar ett lopp på mig och skickar över på whats app. Veckan efter åker jag och tävlar i Häverö och det går riktigt bra för mig. Det är i början av juni och tiden för årsdagen och Olles födelsedag. Någon funderar om X tappat bort gilla knappen och då är jag bortplockad. Bland 670 vänner så är man ute i kylan och just den helgen också. Visst får människor bestämma själv vilka vänner man ska ha på Facebook men efter 20 års fysisk kontakt så kanske man  kunde ha fått någon slags förklaring. Vi har inte setts sen dess och mer än två månader senare spricker X upp i ett leende när hen möter mig nu i helgen. Jag ville bara spy och illamåendet hänger fortfarande kvar"

Nu är det inte bara de tre dumstrutarna, gudfader, assistenten, deras nära och nummer 6 jag har behövt förhålla mig till. Det är ju en massa andra människor runt mig också som strutsarna, de som sticker huvudet i sanden och inget vill veta. Det är så många av strutsarna som gjort mig besviken också. Jag har nämligen märkt under det här året att det inte är särskilt många som är som jag. Jag är ju en sån som alltid kan säga vad jag tycker i en fråga, sedan bryr inte jag mig så mycket om vad andra tycker om det. Väldigt många runt omkring mig vågar inte ha egna åsikter i frågor har jag märkt. Eller också tar de den åsikt de gör pgr av att det annars kommer bli obehagligt om någon får reda på att de tyckt som de gör. Många av dem är såna som inte riktigt kan stå för vad de tycker, vänder kappan efter vinden och är otroligt fega också. Om jag tycker att några hinder är dåliga, att de är farliga och ska slängas då är det så jag tycker, jag ändrar mig inte då pgr av något som någon annan säger. Eller att man tar kontakt med mig och verkar vilja vara min vän men ändå beter sig som man hatar mig nästan lika mycket som de gör. Sista gången jag faller hårt då är det pgr av något som en av strutsarna gjort, en sak som en av dem gjort och på grund av ett gammalt minne på fb. Det blir bara för mycket och jag kan direkt kvällen därpå inte sova.

Jag skickar då detta till min vän:
Jag tror jag kommit på vad som gjort mig mest ont nu faktiskt. När de två tar bort mig som vän så finns det liksom inte ens i mitt medvetande, i min repertoar att man kan göra något sånt. Jag skulle nog förmodligen inte göra så mot min värsta fiende. Det fanns inte i mitt register innan den här sommaren. Jag tror att jag i grunden har tappat tron för mänskligheten. Därför jag tar så illa vid mig att *** säger en sak till mig och sedan handlar som om hen ingenting vet.

Min vän svarar:
Jag klandrar dig inte. Men jag tycker att det är otroligt tragiskt att du tappat tron på mänskligheten. Och framförallt hoppas jag att du får tillbaka den! Att det inte ens fanns i din värld att man kunde göra så här, det tycker jag visar på att du är en snäll människa. För snälla människor klarar inte av att göra det här. Fallet blir kanske hårdare, men det är en jättefin egenskap att tro gott om människor. Och jag tycker du tillfälligt ska dumpa även ***. Du ska omge dig av människor som ger energi. Om hen inte gör det så får du minimera den dosen.

Vad jag skulle ha gjort utan mina vänner och nära vet jag inte men jag kan inte nog tacka er alla! Det gäller de som jag pratar med i telefon lite nu och då och de gäller de som får dras med det dagligen. Vad jag vet att utan de där samtalen så skulle jag nog blivit knäpp på riktigt. Jag skulle till sist ha börjat tro på det, att jag på nåt sätt är skyldig, att jag ska ha orsakat detta. Men den utlösande faktorn i det här är när de trycker på den där knappen. Om det drabbar deras nära så är det ju inte jag som borde behöva stå till svars för det de gjort. Det måste ju de som startade det kunna motivera för sina nära tycker jag

Doktor trög och helg

Eftersom jag varit hemma i sju dagar och behövde läkarintyg från torsdagen så ringde jag hälsocentralen på onsdagen. Det var faktiskt inte att tänka på att jobba eftersom jag fortfarande hade hosta och var väldigt trött. Jag behövde liksom vila i två timmar när jag varit uppe i en halv. Man känner sig själv ganska bra och jag brukar verkligen inte ha så dålig ork. Dessutom har jag varit tokhes ända fram till onsdagen. Hur som helst så har de ingen tid på torsdagen så jag får komma på fredagen i stället. Jag får inte träffa samma läkare som förra gången och den här han verkar vara inställd på att folk inte vill jobba. Så han frågar först, vad är ditt problem? Ja, att jag behöver ett sjukintyg  säger jag, från igår. Varför jobbade du inte idag då? Jamen jag är ju inte riktigt pigg än. Vänta jag ska undersöka dig, säger han. Ja, fast det behöver du inte jag vet redan att jag är förkyld säger jag. Fast han lyssnar på mig i alla fall och tittar mig i halsen. Sedan frågar han igen varför jag inte är på jobbet. Jamen jag är ju inte bra än. Fast sånt här brukar ta en vecka att bli bra, säger han. Ja, fast jag sprang ju inte till er första dagen jag var dålig, jag har ju varit sjuk i över 14 dagar. Dessutom sa den andre åt mig att inte använda rösten och jag är musiklärare, vet du vad en sån gör? Han tittar på mig som att han inte förstår just nånting. Allra minst verkar han förstå varför jag är där. Alltså att man ska behöva sitta och förklara att man inte känner sig pigg för en som redan har förutfattade meningar om mig. Han kan väl bara titta i journalen så ser dom väl att jag aldrig varit sjukskriven förr. Tror bara det var vid min knäoperation när jag var nitton år. Inte vid de båda operationerna vid bröstcancern eller vid de fem veckornas strålning heller. Hur som helst så får jag till sist det där intyget där han sjukskriver mig torsdag och fredag. Det står ua på andning och baserat på hans otroligt grundliga undersökning så står det "fortfarande lite trött" som orsak till sjukskrivningen. Så hela helgen när jag hostat och snorat så har jag gått och tänkt på vad jäkla bra kroppen är på att simulera. Har i alla fall orkat lite mer för varje dag nu. På natten till lördagen hade det hänt nåt märkligt. En räv hade missat när den hoppat över mitt elnät och trasslat in bakbenet. Antagligen sprattlat i panik och dött av stress och ström i kombination. Alltså allt kan ju tametusan hända, stackars räven. Vi åkte och hämtade mina nya tackor i Belsbo, lunchade på Hambo innan. Jag gjorde även i ordning fårhuset. Så på kvällen var jag riktigt slut. På söndagen var jag ganska seg igen men orkade i alla fall sortera tvätten, sjöng lite för första gången på länge och rösten höll. Idag har jag förberett för att de andra fåren ska komma hem. Vi har kört hem höbalen så de borde ju knalla hemåt när de blir hungriga. Jonas kom hit fick ett par vantar som jag stickat (han fick bruna) och en matlåda. Han hittade en massa gamla hockeyprylar så nu blev det lite undanröjt då. Bland annat en stor trunk som stått och tagit plats tog han med sig. De ska visst spela nån hockey bockey i vinter. Gick till Hallen och tränade lite med dogsen, hann få lite hjälp och träna lite med Helen och Liza innan de skulle ha kurs. Hundarna var lyckliga, det var längesedan vi tränade agility nu. Nu håller jag bara tummarna att det är på väg att bli bra på riktigt.

Vilka minnen en syn kan väcka!

När jag hade kollat till fåren häromdagen så passerade jag dyngbassängen. Det var en liten påfrusen yta och dyngan var omrörd så att det var sån där flytande konsistens. Bondens kompis hade fått låna dyngspridarmonstret och kört ur en del dagen innan. Det såg just ut som den där gången....

Det var en solig och fin höstdag året kanske var 2006 för Kovo var då i alla fall ganska ung. Jag hade fått några nya får och varför jag fick för mig att jag skulle valla dem just den där dagen vet jag inte. Tror jag hade haft ut dem och vallat dem en gång tidigare men de var ju inte riktigt invallade ens. Ensam hemma måste jag ha varit också eller om någon av grabbarna var hemma så hindrade de mig i alla fall inte. Jag minns inte riktigt men jag tror att jag hade haft ut dom på åkern och jag skulle in med dem i fårhuset igen. Jag hade ju inga grindar och fåren var lite rädda för att gå upp på rampen som ledde in i fårhuset. Grejen är att direkt till höger om fårhusdörren så ligger det en 8 meter bred gata mellan dyngbassängen och stallet. Det gick ganska lugnt och städat till faktiskt i början. Men sen tryckte väl Kovo på lite snett och innan jag han tänka så hade fåren kommit in på gatan. Jag hade liksom inget intränat kommando för Kovo att släppa trycket heller och det är ganska trångt att få honom till min sida. Hinner egentligen inte fundera så mycket hur jag ska lösa situationen innan jag ser att den första tackan tar sikte mot bassängen. Hon liksom spanar ut över den som att det är ett fält. Jag hann inte mer än tänka "fan hon hoppade i" föränn det ploppade till och plopp, plopp, plopp, plopp så låg alla fem i skiten. Som lite tur i oturen så nådde de precis till så de stod med bakbenen i botten och hade just huvudet ovanför. I samma stund kommer gubbens jaktkamrat körandes in på gården. Lars är jaktnörd allt han har på sig kostar minst 5000 kr styck 😂 De har varit i skogen med Zeb och jagat. Jag möter Lars hysteriskt skrikande att han måste hjälpa mig för de drunknar. Jag har inte noterat riktigt ännu då att de faktiskt når till. Jag har någon slags koll och lägger ur mobilen. Jag försöker fånga in ett får och dra upp det över kanten men det är riktigt tungt av all päls full av dynga. I samma veva kommer även gubben hem och så arg han är sen. Han grälar på mig under hela räddningsaktionen som innebär att eftersom jag har orsakat situationen och kan simma så får jag hoppa i. Fåren har nämligen sparkat iväg sig så de är en bra bit ut från kanten nu. Jag hoppar alltså i och puttar en tacka i taget till kanten. Två män krävs för att orka lyfta upp ett litet får. De får dessutom släpa in dem en och en i fårhuset. De försöker nämligen komma loss och hoppa tillbaka till sina kompisar som guppar kvar ute i dyngan. Till sist har vi i alla fall fått upp alla fem. Jag har sedan ganska starka minnen av att Lars ber mig snurra när han spolar av mig med slangen i mjölkrummet. Det hjälper dock inte på kläderna de får slängas allihop. Lars han vädrar sina dyra jaktkläder av sämskskinn i flera veckor efter och då badade ju inte han. Var Stefan är då när vi duschar mig vet jag inte, han var nog så förbannad så han stod nog bakom stallet och räknade lugnt till tio flertalet gånger. Och visst hade han ju rätt i det att det inte var så himla smart när man satt med facit. Fast å andra sidan så kan jag ju lägga det till mina meriter också, alltså badat i dyngbassäng. Gubben har faktiskt också ramlat i där en gång fast då var det inga får inblandade. Dagen efter ska jag och mina kollegor åka tåg till Gävle. När vi står på stationen så får vi dessutom reda på att det är ersättningsbuss i stället. De är snälla och säger att jag inte luktar så mycket. Men det gör det! Det sitter fast i huden i flera dagar. Jag känner det och förmodligen alla andra också. I sviterna av det där så blev en tacka sjuk och när vi är där med veterinären och håller på så får vi se att en av tackorna har pungkulor. Jag har alltså fått en bagge med och de har gått och betat hela sommaren ihop. Vi kastrerar baggen eftersom vi har en relation och jag inte tål att äta upp honom då. Håller tummarna att han inte hunnit på dem men det har han. I mars föds det första lammet, bara hon som blir sjuk som inte får något de andra tre lammar. Fem tackor är halvåret senare: Fyra tackor, en kastrerad bagge, tre tacklamm och ett bagglamm. Två av lammen slaktar vi, ett tacklamm med krokiga ben och baggen. Baggen blir till mitt fina skinn jag har i fåtöljen nere nu. Har haft de sju andra i många år men tog bort tre i våras. Nu är det fyra gamla kvar och bland annat den kastrerade baggen. Men han är bra stel nu och går på sista versen han med. Idag var vi och satte upp grindarna igen då det inte blir någon mer dyngkörning i höst. Det känns skönt! Att grindarna är uppe alltså 😂

Hipp, hipp hurra

För mig och min förkylning. Vi firade nämligen 14 dagar i tisdags. Nu är det onsdag och jag förstår liksom inte. Jag tyckte igår att det hade vänt, jag kände mig i varje fall inte trött när jag vaknade. Men idag är jag sämre igen, jag har ingen ork. Mina måndagslistor brukar inte gå av för hackor. Den här veckan skrev jag fyra saker och har bara gjort en grej på flera dagar. Var upp och vattnade fåren häromdagen och blev helt slut av det bara. På måndagen gick jag till Hallen en sväng på kvällen. Fick äntligen ge mina vänner vantarna jag stickat. Gubben han har jagat mig med en lapp så fort jag pratat i telefon. Han har även tvingat mig att ta nån nässpray som tydligen ska vara kanon. Jag började blöda näsblod och det skulle vara helt i sin ordning. Vem behöver doktorer när man har en bråkig gubbe liksom 😂

Detta evinnerliga

Snorande, rosslande och annat jag inte riktigt kan ta på. På fredagen fick jag åka på hälsocentralen igen för att ta kompletterande prover. Det var ju det där att jag nämnde att jag gått ner i vikt. Tror de tog fyra olika prover i alla fall. Det är ganska konstigt egentligen för jag trodde verkligen det skulle bli tvärtom när vi blev av med kossorna. Man gick ju så otroligt mycket när man gick i ladugården och gubben har ju gått upp han. Undrar ändå om inte det här jag varit med om i år gjort mig mottagligare på något sätt. Jag vet inte men jag har nästan aldrig varit sjuk förr och nu är det andra gången i höst. Eller också är det bara den dåliga sommaren som gjort det. Grejen nu är ju att jag liksom aldrig blir fri det. Det är huvudvärk och halsont typ varannan dag. Fredagen tog jag det väldigt lugnt, surade över att jag missade aw med jobbet. Lördagen var jag sämre ändå hade så himla ont i huvudet. Låg på soffan nästan hela dagen och inte var hundarna så ledsna för det. Det var nämligen pissväder, regnade snöblandat hela dagen. Gick ut med hundarna typ tre och då var det redan mörkt liksom. På kvällen så for vi i alla fall till Gävle. Hade köpt biljetter på Martin Stenmarks show syskonkärlek. Stefan och jag satt på ett eget ställe och de andra såg ut som kungligheter i sin balkong. 

Sjuk igen eller aldrig frisk?

Drabbades av återfall av huvudbry på natten till tisdagen och sov typ inget. Jag var trött och hes hela tisdagen. Dessutom startade jag morgonen med att läsa en artikel som tog mig tillbaka 4 år tillbaka i tiden. Dessa ständiga samtal om livets värde och vem som har rätten att bestämma över någons liv. 

Var helt slut när jag kom hem på kvällen och började nysa och snora men sov ganska bra i alla fall. På onsdagen hade jag knappt någon röst. Natten därpå sov jag inget igen men det berodde på att jag fick ont i halsen igen. Idag torsdag fick jag liksom bara inse att det inte gick att jobba. Har sovit halva dagen och sedan for jag ner till Hälsocentralen och tog halsprov. Tänkte bara så jag inte fått halsfluss men proverna såg ju i alla fall bra ut. Däremot fick jag hårda restriktioner om att spara rösten. Ibland är det lite värre att vara just musiklärare och var det inte just nu när vi ska igång med lucia så skulle det ju vara lättare. Hoppas det räcker med vila över helgen nu 😞

Helg och ny vecka

Helgen var lite halvseg, hade fortfarande inte den där riktiga orken. Så jag tog dagarna lite som de kom och körde inte igång några stora projekt. Fixade lite åt fåren, byggde ut deras fålla och städade. Det var ju allhelgona och jag tände min finaste lykta. Kollade även på lite tv jag missat, passar ganska bra när man är seg. På måndagsmorgonen åkte Emil hem igen, kul att fått rå om honom lite i alla fall. Kände mig piggare på måndagen och var till Bollnäs på förmiddan. Salsa var på seniorkoll fast jag hade nog målat upp det där lite mycket. Hon väger 16 kg och hon ser jättefin ut. Hon är ju pigg också, lite samma som när jag tappat vikt "om jag inte kände mig så pigg så skulle jag tro att jag var sjuk". Han lyssnade på henne och kollade tänderna och tyckte inte vi skulle ta något blodprov. For på Lyan och köpte hundmat, hittade pipisar med svans så nu kommer en viss terrier bli glad. Då menar jag inte Snoddas, utan Bonzo som ska ha dem. Var upp på klubben sedan och fikade, lämnade ett papper jag skrivit ut. Började städa undan hindren för vintern. Lämnar ganska mycket ute kan ju gå bra att träna ute både nu och tidigt i vår. Men vill ställa in de nya sandsäckarna och nymålade hindren. Vi har åtta gamla som duger att ha ute i alla fall. Åkte hem och lunchade och lite senare gick jag till Hallen med min stjärnor. Slängde upp några hinder och vips var det en kombo på 17 hinder. Blindbyten och bakombyten tränade vi och sedan satte jag upp däcket. Det var längesedan jag körde det faktiskt. Träffade på Helen och Liza en stund innan de skulle ha kurs. 

Blev sjuk

Jobbade bara tisdagen och onsdagen denna veckan. Tisdagen planerade jag mest och onsdagen var vi till Bollnäs och provade på Judo. Efter det var vi till bibblan och gick spökvandring. Skulle vara ledig på torsdag i stället för på måndagen. Men då var jag riktigt dålig ont i halsen och klen. Hade en lång lista på vad jag borde ha gjort men orkade knappt nåt. Gick trots det till Hallen och tränade lite kort med Nora och Erika på kvällen. Efter det spelade vi Monopol som jag förståss förlorade. Blev hemma även idag och har inte varit dödssjuk men gått på halvfart och varit otroligt trött. Var och lunchade med Grabbarna och gubben idag på Hambokrog och ikväll var vi till Anette och Hasse och åt planka. Har i alla fall hunnit hängt lite med Emil de här dagarna. 

Statistik

Jag är ju egentligen klar med allt nu men mina fd vänner gör att jag förundras över hur de tänker.  Efter typ 6 månaders tystnad så får jag höra att de velat haft ett möte med mig. Jag får också höra att jag inte ska ha varit intresserad av ett sånt. Vilket är otroligt intressant för de är nämligen en av frågorna min vän ställer dem i Frövi. Varför de inte försökt prata med mig, allra helst eftersom de lindar in det i att det ska ha något med omsorg för mig att göra. Jag ska ju ha tappat greppet pgr av att jag inte kommit över Olle ännu. Att jag skriver kodat i min blogg det är personangrepp men att en av de som jobbar i butik högt ska ha namngett mig som orsak till att hen inte vill sätta sin fot på klubben det är inte klassat som personligt angrepp. Jag ska också ha hängt ut dem i min blogg vilket också är märkligt, de verkar tro att alla läser min blogg och då vet ju jag att det mest är mina nära och kära som läser det. Jag kan ju till och med se hur många som läst och det är följande siffror det handlar om: Titel/visningar/datum

Mysig helg/13/2017-10-30

Veckan/16/2017-10-29

Nattuggla/21/2017-10-27

Sista gången/18/2017-10-27

Amis/162/2017-10-21

Sjukt trött/23/2017-10-20

Fina vänner/17/2017-10-20

Ett mycket märkligt möte/16/2017-10-20

Äntligen är jag på väg/34/2017-10-18

Nacka/24/2017-10-15

Veckan/30/2017-10-14

Nytta och nöje/22/2017-10-12

Gjorde nåt dumt/18/2017-10-12

Jag vill ha lugn och ro/468/2017-10-07

Om döden och en liten terrier/428/2017-10-02

Hävdar rätten till mina texter!/58/2017-09-27

Kovo 040323 - 170926/25/2017-09-26

Stoppa Pressarna!/54/2017-09-23

Man kan verkligen se vilken otroligt stor spridning det handlar om! Då vet jag också att bland dessa personer så är det mina vänner, min syster, min mamma och min svärmor som läser. Så det är faktiskt ytters få som intresserar sig för min syn på världen. Jag har det som en dagbok mest och för egen terapis skull. Två av inläggen: Hävdar rätten till mina texter och Stoppa pressarna har något fler läsare och det är för att jag delat länkarna till några som frågat mig vad allt handlar om och jag har tipsat dem att läsa min syn på saken. De som har över 100 visningar är de jag lagt direkt på facebook. Det inlägget "Äntligen är jag på väg" där jag drar någon slags slutsats kring det som hänt har hela 34 personer läst. Sedan måste man ju ha i tanke att det här är bara min egen reflektion av vad som hänt utifrån min synvinkel. Vill man inte veta min syn på saken så behöver man ju inte läsa min blogg. Det är väl högst frivilligt och det gäller ju även om jag länkar den direkt på facebook.