Äntligen träning!

Erika och jag fick äntligen till en tid att träna. Tänkte gå dit på fredagen men det var ju tokfullt. Herrejösses vad det varit bokat nu. Kul men lite besvärligt när man måste planera flera dagar i förväg. Satte upp mycket tunnlar och några hinder. Det blev två övningar man kunde spegelvända. Filmade lite. Salsa körde bara den första övningen och Uno filmade jag inte första. Vie filmade jag båda. Lava var väldigt glad men det märktes faktiskt att hon såg ännu lite sämre nu. Så himla tråkigt att hon fått den där sjukdomen, ett känt fall till och det på 70-talet. Sån himla otur!

Så roligt

Köpte ett nytt externt minne eftersom mitt gamla liksom varnade hela tiden om att det uppstått problem med disken. Började sedan och kopiera över allt vilket tog en himla tid. Fast jag hittade väldigt mycket roliga saker när jag tittade igenom den. Har väldigt mycket filmer dels när vi tävlar men vi var duktiga att filma på träningar också ett tag. Hittade bilder från 2007 när lilla grå var liten. Hade massor av gamla klubbbilder från en massa SM och så. Skickade bilder åt alla håll sen liksom. En sån fin bild på Olle och Emil när de kör upp ved. Det syns att de snackar med varann på det där språket som bara de förstod ❤️

Yes!

Äntligen så kändes det inte längre jobbigt att göra saker. Jag har varit nästan speedad i stället, hade en massa galna idéer som jag drog igång med. Sovit dåligt eftersom jag ligger och planerar när jag borde sova. Fixade med fåren på onsdagen, ställde upp en av de två balarna vi har kvar. Blev inget halm alls i år och dåligt i fjol också. Gav dem ny höbal också. Det bästa vi köpt är då banne mig den där foderhäcken. Det var ju knappt nåt spill heller, det lilla som var plogade Stefan bort. Orkade till och med äntligen gå till Hallen. Hundarna var överlyckliga, vi körde två gymnastikhopps grejer. Det räckte nog för de blev trötta väldigt fort. På torsdagen var vi till Anna och träffade alla. Mysigt att träffa lilla Agnes. Jag kände mig riktigt pigg för första gången på väldigt länge faktiskt. Det blev äntligen klart med Annika af Klercker så hon kommer i Mars. Kunde skiva ihop en inbjudan och platserna blev tagna ganska snabbt. Bara en plats kvar typ 1 timme efter att jag lagt ut den. Vet en här hemma som hoppas att de inte blir fyllda (bara Salsa som inte får vara med) Fick en bok också som jag beställt.

Goa söta Salsa kör hoppen med leksaken så hon slipper lämna ifrån sig den!

Vie 3 år

Tänk att lilla fina Vie kom till mig ändå. Det var ju liksom inte tänkt så alls men lika mycket som Uno var menad för mig så var säkert Vie det också. Uno räddade mitt liv på riktigt, jag vet verkligen inte hur mitt återhämtande gått utan honom. Han betyder nästan allt för mig och rädslan att förlora honom är nästan obeskrivlig. Sedan får man en till liten stjärna att älska. Vie är så helt annorlunda i sitt sätt men ändå så har de mycket gemensamt.  Vie är en riktig kämpe hon var ju så liten från början. Kommer ihåg att jag fick bilder på ett litet knyte och att ett av syskonen såg helt groteskt stor ut. Pgr av sitt överbett mest blev hon kvar hos Tina. Men pgr av Vies agilityintresse och Tinas ryggproblem så hamnar hon ju hos mig till sist ändå. Hon är definitivt den finaste present jag fått av någon någonsin. Jag är så tacksam att jag fått lära känna henne.  

Besök

Äntligen orkade jag med lite sociala kontakter och det blev en bra start då delar av Nomyrs kom hit och tittade på bandy. Matchen i sig var ju verkligen inget att se men Uno var verkligen överlycklig. Det brukar ju vara barnen som är dryga på hundarna men här är det verkligen tvärtom. Han verkligen förföljer Stella! Vie var också med och var social eftersom de båda dårarna var bortstängda. Alltså Salsa och Snoddas och deras verksamhet är ju verkligen inget man utsätter små kusiner för. 

Vågar jag ropa hej?

Äntligen känns det som att det börjar hända saker. Igår var första gången jag tog mig till skogen på en evighet. Det hände även andra saker som att jag dricker kaffe och är hungrig. Kunde äta mer än en tesked utan att bli mätt. Mest märks det på mitt jävlar anamma som liksom varit som bortblåst. Först gjorde jag slag i saken och började på en logga som jag lovat att hjälpa till med. Har även börjat smida planer på saker som ska hända framöver och det är ju ett gott tecken. Bokat stuga inför VM tripp i höst, klart vi ska till VM när det går i Sverige. Att man har lite framtidstro är ju i alla fall ett tecken på tillfrisknande. Jag kan därmed lugna min vän som lite oroat skickat meddelanden om att jag uppvisar tecken på depression. Jag kan hålla med, jag kapitulerade verkligen ett tag där och tänkte att nu ligger jag kvar här tills jag får ett tydligt tecken på att det är dags att kliva upp. Jag fick också lite hjälp från oväntat håll då en vän på fb skrev ett inlägg om hur hon blivit mobbad. Hon tipsade också om några böcker som handlar om kommunikation och jag hittade en podd som var jätteintressant. För allt handlar ju om kommunikation och vad som gjort mig mest förbannad är att de där människorna i nån efterhandskonstruktion försökt fått det till att de har velat prata med mig. Om de bara hade svarat på mina frågor i början hade jag aldrig hamnat där jag är idag. Så enligt mig är det ju de som inte kan kommunicera. Det blir så tydligt när jag tittar på en sms konversation jag har med en av de där. Det handlar dessutom om två av de andra. Då håller jag på och oroar mig över att den ena ska bli sur på den andra liksom. När jag ser en sån konversation blir jag ändå tacksam över att det där behöver jag ju aldrig bry mig om mer. Vilket jävla dumhuvud jag var som brydde mig om dem bara. Överlag tycker jag att jag har otroligt många gröna personer runt mig. Det är väldigt många runt omkring mig som har lätt för att säga nej och bromsa men om man frågar vad de vill, vad de har för ambitioner så verkar många ha otroligt svårt att uttrycka just det. Klart det blir konflikter med mig som alltid arbetar målstyrt. Jag bestämmer mig liksom, bygga Hall sedan kör jag rätt in i kaklet. Jag kan säkert vara ett riktigt asshole och diskutera med men det är bara för att jag blir frustrerad över det, att diskutera alltså. Om man ska bestämma med en hel grupp om att åka upp och städa på klubben så tycker jag det liksom är jobbigare än själva städningen. Så ja jag gör det hellre själv än att hålla på och bestämma en tid i tre veckor för att få till ett möte. Jag ska verkligen försöka få tag i de där böckerna 👍

Nu blommar den för fullt, blomman jag fick av kollegorna! 

Skit

Julafton värre än värst. Kunde inte ens vara uppe utan att vara svimfärdig och behöva spy. Hade ont i huvudet hela dagen, låg i ett mörkt rum och orkade inte ens svara på sms. Så fort jag försökte äta nåt så mådde jag illa. Det var en riktigt bedrövlig julafton faktiskt. Alla andra for iväg och jag orkade inte ens vara uppe i två minuter. På kvällen kunde jag i alla fall slå på TV:n utan att det blixtrade i ögonen. Juldagen var det lite bättre igen. Kunde äta och orkade i alla fall sitta i soffan. Öppnade mina julklappar och så men var inte med till Erika dit de alla skulle, jag orkade bara inte det. Men det kändes ändå helt okey för hungern var tillbaka och huvudvärken borta. Fick Hanebo Jul i julklapp så jag kunde läsa den också.

Orkar allt mer

Hade liksom små projekt på gång varje dag i slutet på förra veckan. En dag dammsög jag två våningar. Trots att jag blev riktigt slut så orkade jag i alla fall. På fredagen skjutsade Stefan mig till Bollnäs, jag behövde verkligen upp och köpa hundmat. Fortfarande jäkligt klen så det räckte absolut med den lilla utflykten. Emil kom med bussen upp igen. Galet vad slut man kan bli. Så hände nåt vaknade på lördagen och var faktiskt sugen på kaffe. Orkade även vara uppe hela dagen, var till och med hungrig så gubben bjöd på lunch på Hambo. Var och handlade och gjorde kola på eftermiddan. Karin var förbi med blomma från kollegorna och världens finaste kopp i present. Återanvände det fina silvergräset som var kvar från Dahlins bukett. Var ute och halmade och bytte vatten åt fåren. Jonas kom hit och vi åt risgrynsgröt och skinkmacka som vi brukar. Packade kola och kollade på TV hela kvällen. Trodde verkligen att det hade vänt...

Skillnad

Under de sista veckorna så har de varit och avverkat på vår mark på den här sidan järnvägen. När jag hämtade halm så var det första gången jag såg hur det såg ut i dagsljus. Vilken skillnad! nu ser man ju att vi har lite grannar och att det faktiskt ligger flera hus där. Vi har ju bara sett Gerts förr. Framförallt så ser man ju Kölberg. 

Knäckhjärna

När man blir sjuk upplever jag det som en annan dimension av livet liksom. Nu vet jag inte hur de där medicinerna påverkar mig men jag tycker hjärnan känns lite knäckig. På måndagen kände jag mig ändå lite piggare, hostade mindre. Orkade sortera posten som legat på bordet i typ tre veckor. Var till Hallen och kollade till den, tömde burken på vatten under elementet som ju läcker. På kvällen fick jag besök igen när Helen, Liza och ungarna tittade förbi. De hade med sig tårtrester efter Olles kalas så inte ens fika behövde jag fixa. Uno var överlycklig! Om man skulle fråga Uno vad som fattades här så är det nog att han skulle vilja haft några barn. Han är en ovanlig sort, jag har inte upplevt att någon av mina andra varit särskilt förtjusta i barn. Alla har varit mer eller mindre reserverade. Fast å andra sidan är det ingen av dem som varit så otroligt glad i alla människor som Uno heller. I alla fall så fick jag ännu mer fina presenter, nu ska vi få gå på allsång också med Hanna och Lina. Sara kom och hade bytt till rätt sorts skor. Äntligen! Har velat haft ett par svarta länge och fick det av Stefan nu. På  tisdagen var jag sämre igen, orkade inget och hostade vrålmycket. En massa skit som vill ur min kropp, slem och äckel. Jag hatar det! samt att varje hostning känns som ett slag i bröstet. Släpade mig ändå ut för att halma åt fåren. Ett litet fysiskt projekt som kanske tog 15 minuter. Sedan var jag slut resten av dan, jag som brukar orka hur mycket som helst. Nu orkar jag inte ens tänka på att det ska bli jul. Orkar inte ens ha dåligt samvete för allt jag inte orkar. Jag har kapitulerat, gett upp och insett att jag kommer ju förmodligen bli bra men det hjälper inte ett dugg att stressa över när. 

Tillbaka till 2014, akuten 2017

Söndagen började liksom ännu värre, att hosta gjorde så ont så jag stod liksom knappt ut. Jag tyckte faktiskt extremt synd om mig själv och Gubben bara bråkade att jag skulle ringa rådgivningen. Till sist gör jag det och vi bestämmer att jag ska åka in. Mest för säkerhetsskull så jag inte ligger och drar på mig nån lunginflammation. På sätt och vis kändes det bättre att åka till Bollnäs, så slipper jag Kilafors. Blir förbannad bara jag tänker på hur illa behandlad jag kände mig när jag var dit sist. Anette släppte av mig på akuten då hon ändå skulle upp.  Det gick ganska fort i början och jag hamnade i alla fall ganska snabbt på ett rum. De tog ett EKG på mig där, när skötaren gick tog det inte många minuter innan jag slumrade till. 

När jag liksom tittar upp och runt i rummet så inser jag att jag inte varit där sedan den där dagen i juni 2014. Rummet vi först gick in i då liknade det här rummet väldigt mycket. Vi var ju ganska många och jag har så otroligt diffusa minnen därifrån. Jag kommer ju med Sara i en ambulans. Stefan, Emil och en polis som jag har glömt nu vad hon hette körde ju upp i Kingcaben. Jag minns att hon kändes varm och trygg där nere vid vattnet men kan inte komma ihåg hennes namn. De har ju även hämtat Jonas på skolan. Jag fattar inte riktigt det där för när jag kommer in i rummet är de redan där. Jag minns knappt nåt vad som sägs. Jag tror att läkaren bryter men det kan vara en efterhandskonstruktion för att jag förstår verkligen inte det där de säger. Att de jobbade länge men inte fick igång honom. Jag vet att Emil sitter i stolen längst till vänster och att jag kravlar mig upp i hans knä på nåt vis. Helt omvänt konstigt, inte just nån stadig förälder att luta sig mot. När jag ligger där nu 2017 så vet jag också att näst längst ner i korridoren ligger rummet där Olle låg. Längst ner i hörnet ligger det lite större rummet där alla så småningom samlades. Det finns en dörr så man kunde gå ut där på baksidan mellan husen. Jag kommer ihåg att det var kallt. Jag kommer ihåg att jag knappt kunde se på kroppen. Jag var så arg och besviken på hur han kunde göra oss så just då. Jag kommer också ihåg att ingen sjukvårdspersonal pratade med oss innan vi åkte hem. Ingen som frågade hur vi mådde eller om vi behövde något lugnande. Stefan körde också hem, han var nog inte den säkraste på vägen då. Jag minns också det absurda i att när vi kom hem kom Anna med pizza, jag gick ut och tände eld i pannan. Sara och Stefan gick ut och mjölkade. Detta sjuka vakuum man fastnade i som skulle ta så många månader innan jag på riktigt tog mig ur. Jag var ju så förvirrad flera månader efter så jag vet inte nu i efterhand hur jag tog mig igenom det där. Nu när jag ligger där på akuten och allt det där snurrar runt i huvet så tänker jag att det kanske också var nåt som var bra att få gå igenom. Att jag ligger där och bölar en stund gör ju inget. Jag har bölat så mycket ändå sista veckan. Det är alltid jobbigt tiden innan jul. Det dyker upp mycket minnen och bilder. Träffade även en av Olles gamla lärare på luciat som jag inte träffat sedan dess. Vi pratade en stund om Olle där i kyrkan. Jultiden är också jobbig för jag kommer ihåg den sista julen som så jobbig. Han var riktigt dålig då i nov/dec -13. När jag ligger där på britsen i ett rum på akuten är det dock inte bara pgr av alla tankar jag bölar. Varje gång jag hostar bölar jag också men av smärta. 

Fick vänta ganska länge på att läkaren kom och sedan fick jag vänta ganska länge på att hämta ut medicin på Apoteket som öppnade 15. Det var ingen lunginflammation i alla fall. Så inget som man kan behandla med antibiotika. Att det gör så ont när jag hostar beror snarare på skador på revben. Han skrev ut lite värre värktabletter, cortison och hostmedicin av stark sort. Jonas fick komma och hämta mig sen. Efter det var jag så sjukt trött och hungrig så jag slevade i mig yougurt och sov två timmar direkt. Tror det blev någon form av utmattning efter den där utflykten. På kvällen orkade jag faktiskt göra tacos men energin var kortvarig. För sedan orkade jag knappt äta nåt. 

Never ending story

Så himla tråkigt att bli sjuk igen och just när jag skulle fylla år också. Bara tur att jag inte planerat för någon större fest. Älgsteken får väl ligga kvar i frysen, det är ju verkligen inget man kan påverka liksom. Man styr ju inte över hur man mår. Inte är jag så förvånad heller, det är väl klart att jag ska vara sjuk när jag fyller år detta pissår. Om man tänker efter så kan man i alla fall vara glad över det, att året snart är över. Jag har haft jättehög feber och inte kunnat sova alls på nätterna. De metrar jag gått de senaste dagarna är lätträknade. Det är ju inte så långt mellan soffan och sängen liksom. På torsdagskvällen fick jag kravla mig iväg och hämta Emil som kom en timme försenad med bussen till Kilafors. På fredagen fick jag oväntat besök då finaste Dahlins stod på bron. Uno blev så himla glad för Erik sparkade hans boll några gånger. Tror nog Uno trodde att de kom för att hälsa bara på honom, den där vovven är något speciellt han. Trots att jag kände mig mer död än levande innan de kom så fick jag energi bara av titten. Jag orkade till och med hoppa in i duschen sen, vilket var sjukt välbehövligt. Fick också ett jättefint armband som Erika gjort till mig. På självaste dagen mådde jag ändå sämre, hostan rev allt hårdare liksom. Låg i soffan hela dagen Jonas kom en sväng på dagen men sedan for Emil till Bollnäs och Stefan var tvungen att ploga hela dagen. Så jag låg liksom där i soffan och orkade absolut ingenting och höll dessutom på att svälta ihjäl. Tyckte riktigt synd om mig själv. På kvällsidan tittade Sara, Nora, Anette och Hasse förbi. Fick världens bästa present då vi ska åka Hurtigrutten i maj, det ska bli väldigt skoj. Tre dagar blir vi borta och vi flyger från Arlanda. Till sist så kom Emil och Stefan hem så de kunde ordna mig lite mat i alla fall. Hundarna har varit helt otroliga de här dagarna för ingen har liksom haft tid med dem. Om jag skulle strunta i dem och tex åka och jobba skulle de ju protestera högljutt. Men när jag är dålig är det precis som att de förstår. De är liksom helt på det klara med att ligga i soffan och sympatisera. Vilken tur man har som har det sällskapet ändå ❤️

Suck

Kom till jobbet och konstaterade att isen var klar, så himla lyxigt att ha på skolgården. Kastade mig in i luciaveckan med full kraft. På tisdagen körde vi genrep med F-3 med en del av rekvisitan på plats och det fungerade jättebra. Efter lunch körde 4-6:an igenom sitt program. På eftermiddan fick vi också ett bra genrep då vi for till Djupa och bygdegården. Där var det PRO som hade någon slags julfest. Det var jättemycket folk och det var så roligt för vi fick så mycket beröm. De sjunger liksom fantastiskt bra i år. Det var väldigt varmt i lokalen och tillsammans med alla ljus blev värmen extrem. På kvällen när jag gick med hundarna så började jag känna av en hosta. Det var ju ganska kall luft och jag tänkte att det kanske blev något knas i halsen av den varma kontra kalla luften. Det var bara att jag kunde verkligen inte sova sen heller. Det blir ju liksom inte bättre av att man ligger och hetsar över att man MÅSTE sova. Det är verkligen inget alternativ som finns att bli sjuk, man blir inte sjuk den 13:e december bara. Hoppades att det bara var falsk alarm men gick hela onsdagen på Ipren. Vi körde två omgångar av F-3:ans julspel, två gånger eftersom de är så himla många barn inblandade i år. De är ju över 35 stycken liksom, på morgonen hade vi även aktion på lite grejer barnen gjort på fritids. Skänkte det vi fick in till musikhjälpen. Spelade upp en gång till för förskolan och de andra eleverna. På eftermiddan hann jag faktiskt hem en sväng innan det var dags för kyrkan. Alltså vet inte hur glad jag är över Thomas som ställer upp och kompar oss, dessutom hade vi inte hunnit träna med honom. Vi kollade alltså vilka låtar vi skulle sjunga och lite intron där innan i kyrkan. Själva framförandet gick jättebra, man blir så stolt och glad av att höra alla sjunga. Så många som vågar läsa en vers eller ta ett solo också. Väldigt imponerad och så otroligt tacksam att min röst höll. Eftersom jag har såna duktiga tjejer som kör stämmor så behöver grundsången lite hjälp. Redan på kvällen i soffan förstod jag dock att det var feber på ingång 😞

Ledig dag

Brukar hinna ganska mycket när jag är ledig men det blev lite si och så med det den här måndagen. Var ut med hundarna först och sedan var jag till Hallen och städade och tömde sopor efter en fullbokad helg där. Satte upp alla mina rosetter, hittade från 2010. En del championat och cert hade jag kvar från Ville annars var det från Halltiden. Det var ju 2010 planerna på en Hall började smidas lite smått. Rosetterna kan ju hellre hänga där än att ligga i nån påse på vinden. Var hem och luncha för sen skulle ju gubben iväg och köra truck. Hade fått klipptid och passade på att göra flera andra ärenden också som att gå på systemet så jag slipper det på fredagen. På kvällen var jag ut i ladugården och matade djuren. Gick sedan till Hallen och tränade för första gången på hur länge som helst. Liza och Helen hade byggt upp en kombo som vi kört förr ut Holegårdsbok. Alla gick bra men de hade olika problem alla tre. Uno var nog bäst ändå, han fixade liksom alla olika lösningar jag gav honom. Glömde att testa bakombyte in i slalom med honom bara. Filmade bara Vie!

Helg

Det som var den här helgen var att jag var fruktansvärt seg. Började plocka i vårt ganska röriga hus och började rensa ut frys och så. När jag städade kylen insåg jag dessvärre att jag måste handla. Tog med gubben för det skulle gå fort, jomen tjena 😂 Han kom liksom fem meter sedan kom det nån annan gubbe och snackade. Höll på få panik innan vi kom ur affären! På lördagskvällen var jag på julfest på klubben, riktigt mysigt hade de ordnat det. Åt första julmaten för i år och det är ju nästan godast första gången. Egentligen räcker det för mig med sillen. På söndagen var jag i alla fall lite piggare och var iväg med kaka till Greta. Sara skulle fylla i nåt papper också och mor och far fick en köttbit. Var och hjälpte Gittan med ipaden, hon kunde inte läsa mailen tydligen. Gjorde kalops utan morötter, allt för gubbens skull. I skogen är det jobbigt, det är för mycket snö och skaren håller bara för Snoddas. Älgarna verkar hålla till på mitt hygge i alla fall så de hjälper till att trampa upp stigen.  Tänkte gå till Hallen igår efter gänget som hyrt två dagar men det var liksom kört. Uthyrt från 9-21, det är ju så klart kul men de där spontana man kunde göra tidigare kan man glömma nu. Det gäller att boka tidigare om man vill ha en tid. 

Lysande ide

Ibland kommer min vän på bra saker som att vi ska hänga upp våra rosetter i Hallen. Vi tycker ju ändå de är fula att ha hemma liksom. Tyckte det var en kanonidé tills hon nämnde det där med att det kan ju bara stå bakom vilken hund som tagit dem. Ja, nu är ju inte jag världens bästa på att ha dokumenterat just det. Med lite detektivarbete på SAgik och sbk- tävling klurade jag ut det. Man kunde ju i alla fall konstatera vem som inte var skyldig till rosettskörden i Munkfors. Men fanns det ett gullighetspris så skulle han ju vinna det varje gång i alla fall. 

 

 

Trött

Vet inte om det är luciastressen eller det stora mörkret som drabbat mig men jag är sjukt trött nu. Hamnar liksom sittandes smått apatisk när jag kommer hem och det kan ta en timme innan jag kommer igång med nåt. På onsdagen slapp jag det där för då åkte jag direkt till Bollnäs på medlemsmöte/styrelsemöte. Öst på med träningar inför lucia nu. Hade de sista slöjdlektionerna och allt känns bara som att var har hösterminen tagit vägen? På torsdagen töade och regnade det hela dagen. Vilket var trist för de hade just spolat isen så den nästan var åkbar. Modulen kom i alla fall den här veckan och tak har den också fått. Har fått flera fina teckningar den här veckan men den där var nog finast.

Mer snö

Innan tövädret kom och tog bort all fin snö så tog jag några bilder på mina stängselstolpar.

Som ett museum

Tog lite bilder på måndagen.