Never ending story

Så himla tråkigt att bli sjuk igen och just när jag skulle fylla år också. Bara tur att jag inte planerat för någon större fest. Älgsteken får väl ligga kvar i frysen, det är ju verkligen inget man kan påverka liksom. Man styr ju inte över hur man mår. Inte är jag så förvånad heller, det är väl klart att jag ska vara sjuk när jag fyller år detta pissår. Om man tänker efter så kan man i alla fall vara glad över det, att året snart är över. Jag har haft jättehög feber och inte kunnat sova alls på nätterna. De metrar jag gått de senaste dagarna är lätträknade. Det är ju inte så långt mellan soffan och sängen liksom. På torsdagskvällen fick jag kravla mig iväg och hämta Emil som kom en timme försenad med bussen till Kilafors. På fredagen fick jag oväntat besök då finaste Dahlins stod på bron. Uno blev så himla glad för Erik sparkade hans boll några gånger. Tror nog Uno trodde att de kom för att hälsa bara på honom, den där vovven är något speciellt han. Trots att jag kände mig mer död än levande innan de kom så fick jag energi bara av titten. Jag orkade till och med hoppa in i duschen sen, vilket var sjukt välbehövligt. Fick också ett jättefint armband som Erika gjort till mig. På självaste dagen mådde jag ändå sämre, hostan rev allt hårdare liksom. Låg i soffan hela dagen Jonas kom en sväng på dagen men sedan for Emil till Bollnäs och Stefan var tvungen att ploga hela dagen. Så jag låg liksom där i soffan och orkade absolut ingenting och höll dessutom på att svälta ihjäl. Tyckte riktigt synd om mig själv. På kvällsidan tittade Sara, Nora, Anette och Hasse förbi. Fick världens bästa present då vi ska åka Hurtigrutten i maj, det ska bli väldigt skoj. Tre dagar blir vi borta och vi flyger från Arlanda. Till sist så kom Emil och Stefan hem så de kunde ordna mig lite mat i alla fall. Hundarna har varit helt otroliga de här dagarna för ingen har liksom haft tid med dem. Om jag skulle strunta i dem och tex åka och jobba skulle de ju protestera högljutt. Men när jag är dålig är det precis som att de förstår. De är liksom helt på det klara med att ligga i soffan och sympatisera. Vilken tur man har som har det sällskapet ändå ❤️