Mysig helg

På lördagen knallade jag iväg till Hallen för lite banträning. Helen och Nora kom också och sedan lämnade vi banan och hade öppen banträning hela dagen. Jag for upp till Bollnäs för jag måste handla lite grejer men var först upp på klubben där det var lydnads KM. Hann bara se platsliggningen och applådera på prisutdelning och fika. Lava hade varit ganska duktig men lite seg. Söta lilla hund hon är verkligen allround och så tråkigt att hon fått sin ögonsjukdom. Blev medbjuden till Gävle på kvällen då Sara fått en plats över. Elnas klass körade när Gävle symfoniorkester spelade the armed man. Så duktiga! Det var jättehäftigt med den stora kören, det var ju flera körer inblandade. På söndagen var jag uppe tidigt för att hinna göra undan innan jag skulle till Stockholm. Gick med hundar, kollade till får, flyttade ett staket, städade vid Hallen, dammsög två våningar och duschade. Framme i Stockholm vid 14.50 och sedan gick jag och handlade lite viktiga grejer och lite oviktiga grejer också. Trött på att shoppa efter 1 timme blev jag i alla fall. Gick till hotellet Freys och sedan åt vi där på Belgobaren på kvällen. Vi hade bokat bord redan 17 så det blev inte någon jättesen kväll precis. Trevligt folk man jobbar med i alla fall. Det var en mysig kväll, Karin fick en guidad tur på datingsida. Idag måndag har vi varit på Skolforum hela dagen. Har lyssnat på någon bra föreläsare, druckit gratiskaffe och köpt en bok. Nu är vi på väg hem på bussen något försenade. 

Veckan

Veckan blev intensiv då vi äntligen hade vår stora show på fritids på tisdagen. Vi har ju förberett oss i flera veckor. Barnen har bakat, gjort rekvisita och tränat. F-klassen visade upp Hårgasägnen och andra trollade och dansade och sjöng. Vi hade hyrt in oss på Klippan och lokalen var väldigt full. Det var nog uppåt 100 personer där. Känslan när man till sist kommer hem är lycka och tomhet. Ca 25 timmars förberedelse är över på drygt en timme och sedan var det städning i 1 1/2 timme på det. Onsdagen hade vi shemabrytande verksamhet då vi uppmärksammade FN dagen lite i efterskott. Torsdagen var i alla fall lugn och vanlig. Fick äntligen sjunga med barnen på förskolan igen, fick äran att få den senast inskolade i mitt knä. Så roligt att de verkligen inte är blyga alls fast jag är där så sällan. Fredagen var kortfredag vilket var tur eftersom Snurre beställt både tårtaköp och att kalaset skulle vara hos oss. Det blev tårta till middag alltså. 

Tänk att lilleman blir 20 år. 

Nattuggla

Ni vet hur skärrad man blir när telefonen ringer halv 4 på natten va? Det är då man blir som mest tacksam över att man fått vara biträdande morsa åt snorungen. Skämt åsido så börjar han samtalet med: hej vad gör du? jag: Ja, klockan är halv fyra va faan tror du jag gör? Snäll som jag är så hoppar jag i kläderna och rattar bilen mot Kilafors. Först håller jag på och köra över det gäng som är på väg mot Vallsänge. Hittar de två små gullungarna huttrandes en bit hitanför Sibo. Det otroligt märkliga som händer sedan är att det går några fler efter vägen. Jag har huva på mig (för att dölja min nattliga frisyr) vevar ner rutan och säger med skrovlig röst "ska ni med?" Ynglingarna som tillfrågas känner inte igen mig och ser inte heller mina andra passagerare. Mest de två pojkarna får ett väldigt lustigt utryck i sitt ansikte. De kanske tror att kärringen är ute och raggar... de ser nämligen lite småskärrade ut. Flickan i sällskapet ser i alla fall vem det är som frågar och åker med till Kilafors. Jag tycker det är något väldigt bekant över den ene grabben. Det visar sig också att det är en av Olles gamla klasskompisar. När jag sedan kom hem kunde jag liksom inte somna för jag låg och garvade över hur det måste ha sett ut från deras håll i mörkret. Jag var ju i alla fall snäll!

Sista gången

I tre dagar höll vi på att ta in de sista djuren. På lördagen riggade vi alla grindar och sånt. Tog bara in sju stycken som skulle vara i boxar. Sedan tog vi tio varje dag. Så skönt att få in dem eftersom vädret liksom bara fortsätter att vara piss. Tror aldrig jag har sett våra åkrar så söndertrampade någonsin. Det är också en svindlande tanke detta att man gör det för sista gången. Man börjar verkligen  se slutet nu. På måndagen var jag tvungen att åka till Bollnäs då jag hade slut på Salsas mat. Beställde tid åt henne för en seniorkoll, jag tycker hon är så smal. Hon som haft lätt att bli tjock jämt bara blir mindre och mindre. 

Amis

Amis betyder vänner på franska. På facebook kommer det upp när man har blivit vänner. En av dem som jag skulle beskriva som en av mina absolut närmaste idag blev jag vän med så sent som för ett år sedan, igår. Däremot så kände vi varann i riktiga livet en gång för otroligt länge sedan. Hon var en liten, liten flicka med en väldigt stor svart hund. Jag kommer ihåg att vi hämtade upp henne ett par gånger och hon åkte med oss på tävlingar. En gång var vi till Nynäshamn vet jag, vi var borta hela helgen och bodde i stuga. Hunden som var snäll men överallt glömmer jag aldrig, han apporterade nummerskyltar och den lilla flickan jobbade med sånt engagemang för att få med sig hunden. Hade sedan hand om kiosken på två stora tävlingar vi hade med hennes pappa. Därefter tog vi en väldigt lång paus kan man säga. Vi träffas igen då vi går samma kurs och vi börjar prata. Det visar sig att hon också att känner min andre vän. Kort och gott så börjar hon hänga på när vi ska träna. Att dessa två också har en gemensam historia, då den lilla flickans mamma ska ha varit barnvakt till min andre vän. Hur det än blir så hamnar vi i sektorn båda två och hon har efter det blivit den person som efter den andre blivit absolut viktigast för mig. Vi börjar prata jobb på en träning och det framkommer att hon är i kökssvängen. Vi saknar folk hos oss så nu jobbar vi även tillsammans. Och ju mer vi pratat ju mer märker man hur livet på något konstigt sätt gett oss varann. Eller om livet gett mig henne kanske för det känns som hon är en person som ger väldigt mycket. På en tävling i somras är hon både chaufför, kurator, psykolog och matansvarig. Då hon dessutom har med sig en matlåda åt mig. I bilen pratar vi om döden och gemensamma erfarenheter kring att må dåligt. Vår relation är svår att beskriva då det känns som jag lutar mig mot henne mestadels. Hoppas jag kan ge tillbaka någon gång. Sedan är det några moderskänslor kanske också då jag blir extremt orolig när hon är ute och kör långt på kvällen tex. Eller också är det bara rädslan att mista någon som blivit viktig för mig. Vi har också fler konstiga vägar som möts. Som när hon på väg till den där tävlingen berättar om en nära vän till henne. Det visar sig vara en flicka som brukade komma till mig och titta på Bolibompa när hon var ca 6 år. Jag hyrde ett litet hus på hennes föräldrars gård med mitt ex. Den flickan red också min lilla Welsh mountain Joppe senare. Hon är också nu förälder på vår skola så vi får ta hand om hennes barn. 

Min tredje vän är också ganska ny. Vi har haft varann nära länge men aldrig haft så mycket med varann att göra. Vi är ganska långt ifrån varann i ålder vi också men åt andra hållet. Jag märker i början av året att vi är väldigt lika. Om vi funderar över något så frågar vi och om vi tycker något är fel så säger vi ifrån. Jag får också svar på frågor jag har när jag vänder mig åt det hållet. Svar jag kanske inte får hos andra. Men det som verkligen för oss samman tror jag är att vi delar en ganska traumatisk händelse. Jag blir fortfarande rädd när jag tänker på tonen i rösten i det telefonsamtalet jag fick den morgonen. Tror vi talats vid på något sätt nästan varje dag sedan dess. Det känns otroligt konstigt om jag inte hör i från henne på några dagar. Min första vän hon har funnits med mig länge nu men att hon var så grym har det gått upp för mig på sistone. Vi delar ett Hallbygge och vi har gemensamma erfarenheter om när människor väljer att inte vara kvar i livet. Hon var mitt största stöd utanför familjen även då 2014. Hon har också väldigt stora erfarenheter om krishantering. Hon förklarar på ett sånt bra sätt att uppväxt och sådant kan förklara ett beteende men inte ursäktar det. Hon vet med sin ryggsäck att man måste vara rak och ta eget ansvar för sitt handlande. Hon är också den ende som försvarat mig öppet. Sedan har jag ju ett par till lite i periferin som jag också ringer till emellanåt när jag behöver ventilera något. Jag har också arbetskamrater som jag känner mig väldigt trygga med. Fast det är ju inte så att vi diskuterar hobbyrelaterade bekymmer särskilt ofta. Men nog finns de där om jag skulle behöva det vet jag.

Sjukt trött

Det var länge sedan jag kände mig så slut som i kväll när jag kom hem. En lång fredag som avslutning på veckan. Den här veckan blev nästan som vanligt det var bara 4-6 som hade projekt med Kulturskolan hela torsdagen. Musikhistoria hade vi beställt åt dem. Det var bättre än det andra temat men ganska mycket prat även här. De fick i alla fall testa improvisation med kazoo, spela bygelgitarr och testa elgitarr (intro smoke on the water) Skriva en text till en blues. Det var ändå bra och beta av en del så vet jag vad jag ska ta mer av. Veckorna går ju så himla fort nu känns det som. Det är snart höstlov sedan brukar det vara dags att börjar prata lucia. Var dessutom så hungrig när jag kom hem så jag orkade inte ens laga mat. Tog en påse chips istället, usch va onyttigt 😃

Fina vänner

Var och tränade lite på måndagskvällen och fick en present. Träningen gick bra, det var bara Vie som var med och vi fick träna både bakombyten och drag framåt.

 

Tack! För att ni stått ut med mig och allt mitt ältande. Om jag inte haft er att luta mig mot i bland så hade jag definitivt inte gått så pass hel ur det här.

Ett mycket märkligt möte

När jag i måndags skulle skynda mig iväg och hinna på Apoteket innan det stängde så stod det en karl ute på gården. Han presenterade sig och talade om att han var landskaps-arkeolog. Sedan så frågade han om jag hade hört talas om det här om att jag möjligtvis bor på en gammal avrättningsplats. Jo, sa jag det har jag hört talas om och att jag även läst det i en bok jag har. Sedan berättar han att han i samarbete med fängelsemuseet i Gävle håller på och kollar upp sådana här platser. Han berättar att de bland annat lyckats fastställa att sex kvinnor bränts på bål i Edsbyn. Dessa platser nämns inte så ofta eftersom folk inte gärna ville prata om sådant. Men han menar också att historier som berättats i generationer inte bara ska avslås, ofta ligger det någon sanning i det. Så frågar han mig var jag tror att den ska ha legat i så fall. Tänk arenaplats, alltså tex en svacka eller höjd. Jag tar med honom upp till fåren, mina får går nämligen på en liten höjd. Runt omkring sluttar det ner mot en å som rinner från en numera ganska uttorkad tjärn. Om man tänker bort 83:an så sluttar det åt tre väderstreck liksom. Den här mycket märkliga mannen liksom står och tar in miljön, tittar åt alla håll och säger sedan. "Det här kan absolut vara platsen, tänk dig dåtidens festival. Lite platt där (pekar) för att parkera hästar. På plats skulle ju kanske 1000 människor i avskräckande syfte bevittna avrättningen. Folk måste ju se bra så själva galgen låg väl där på höjden i så fall, vissa kunde resa flera mil för att vara på plats" Ja vad ska man säga? Jag missade i alla fall Apoteket och fåren skrämde vi. 😂

Sedan fastnade jag i boken igen, det är 250 sidor med samlade berättelser härifrån. Finns bland annat en annan version av Hårgasägnen där också. 

Äntligen är jag på väg

Luften är så mycket lättare att andas nu, jag känner hur styrkan jag har tvivlat på att jag hade kommer tillbaka. Detta inlägget blir nog det sista i frågan, jag har skrivit på det i snart 14 dagar. Jag har äntligen skrivit av mig allt, för precis som 2014 så har jag behövt skriva. Jag har här i bloggen lagt ut mina inlägg och frågor i sektorn under detta år. De inlägg som jag har blivit väldigt dåligt behandlad p g r av. Jag har behövt lyfta ut dem i offentligheten mest för att få bekräftat att jag inte är galen. Jag har verkligen inte baktalat eller varit elak mot någon där. Jag har också behövt prata med folk och försökt att ”turas om” med mina vänner för det är bara några få jag på riktigt haft vid min sida. Det är däremot ett helt gäng strutsar runt omkring oss, ni vet stoppa huvet i sanden och jag vill inget veta attityden. Även om en del av dessa sagt att de stöttar mig så har ingen stått upp för mig offentligt. Så när de går ihop 5 mot 1 så är det ingen som nämner att detta är fel. Därför räknar jag dessa som medlöpare, de är inte aktiva i mobbningen men de säger heller inte stopp. Dessa personer måste jag också förhålla mig till och jag har valt att inte umgås så mycket med dem bara. Jag är med dem jag kan slappna av med och lita på ett tag nu. Jag har nu vänt på alla stenar som finns, jag kommer aldrig förstå orsaken till detta. Men någon form av slutsats har jag dragit.

Jag tror egentligen inte det är mig personligen det handlar om, i alla fall inte när det gäller den delen som handlar om klubben, jag bara råkade komma in och "byta lag". För det som händer under 2017 har hänt förr bara att jag inte sett det på så nära håll. Det har alltid pågått något slags krig mellan agilityfolket och "dom", vilka dom är vet jag faktiskt inte riktigt om det är styrelsen, bruksfolket, lydnadsfolket eller bara alla de medlemmar som inte håller på med agility. Jag har aldrig riktigt fattat det där för redan på tävlingen i början av 2000 hade jag hand om kiosken tillsammans med en av dom och det hade vi även på Bolleberget, tror det var 2005. Det har alltid pratats om att dom inte hjälper till och motarbetar agilityn. Agilityfolket ska ha känt sig utanför många gånger och det har varit flertal krismöten på klubben under årens lopp. Och om jag tittar tillbaka på dessa så finns de här personerna i periferin i varje kris, direkt inblandade eller lite vid sidan av. Jag har aldrig varit så mycket på klubben egentligen då jag ju har haft egen bana. Jag gick med i klubben 1996 kanske, för -97 började jag i alla fall att tävla. Jag har varit webbmaster i 10 år och har då haft kontakt med alla sektorer och arbetsgrupper.
Jag har också varit i känslan av att varit motarbetad av dem förr och det var när vi byggde Hundhallen 2011. Vi var tre agilityaktiva ur klubben som tillsammans med våra familjer startade föreningen som driver Hallen och byggde den. Vi la otroligt mycket tid, kraft och eget kapital i den från början. Vi hade behövt stödet av att t ex klubben hyrt in sig där. Men det ska ha tagits upp på ett möte och besvarats som att vi ska inte gynna någon privat. Lydnaden bokade in sig den första vintern men inte agilitysektorn. Jag har aldrig lagt någon energi på det där, tyckte mest att det var deras förlust. Men jag har tänkt på det nu 2017 eftersom det alltid verkar vara samma folk inblandade.

En del saker när de gäller de här personerna gör mig dock riktigt förbannad så här efteråt. Flera av dem har nämligen erfarenhet av föreningsarbete och är utbildade funktionärer. De verkar dock vara helt ovetande om vissa delar i regelverket vi lyder under, t ex att: Svenska Kennelklubben (SKK) och därmed även Svenska Brukshundklubben (SBK) eftersträvar en god medlemskultur där förtal, förolämpningar eller mobbning av medlemmar eller andra inom SKK/SBK inte ska förekomma. Detta framgår tydligt sedan det infördes i SKKs grundregler. Man kan heller inte gå förbi styrelsen och hävda att alla som vill träna agility måste sitta i sektorn utan dess vetskap då styrelsen ju utser sektorerna. Utdrag ur SBK: stadgar. § 8 Lokalklubbsstyrelsen utser samtliga ledamöter, varav en sammankallande, inom varje kommitté eller arbetsgrupp. Jag tycker alltså att de utifrån sina erfarenheter och meriter har agerat väldigt oprofessionellt också.

Men även om jag kommit fram till att det inte handlar om mig personligen så har det drabbat mig som person och det kommer att ta så mycket längre tid att reparera. Jag har dock så smått börjat ta tillbaka rätten till min existens. Har t ex undvikit en affär ett bra tag nu men nu ska jag försöka tuffa till mig igen. Varför ska jag undvika den? Det är de som har gjort dumt och borde skämmas. Någons arbetsgivare skulle veta att jag slutat handla där p g r av det de gjort mig. Sedan är det detta med vår gemensamma historia. Jag brottas dels med de riktiga minnena som att jag tog med någons hundar och besiktigade dem inför ett SM. Eller att den samme presenterade mig för min kennel för ca 19 år sedan. Eller att vi rest på flera resor ihop, vilka jag dessutom ordnat med en del av dem. Men jobbigast är fortfarande de där på fb, de är så oförutsägbara. Den minsta kommentar retar upp mig liksom. Som den här om att man kommer att sakna mig och Uno på kursen. Då var jag ju tydligen en person som de uppenbarligen tyckte att jag tillförde något på en kurs eller hade det trevligt med på en resa. Jag är nämligen den samme, jag har inte ändrat mig. Jag förstår då inte hur man mindre än två år senare gör mig så ont så jag aldrig mer vill sätta mig i sitsen att ens prata med dem, ännu mindre gå en kurs.

Det som också skrämmer mig lite är att jag numera vet att jag inte är den förste. Har hört talas om flera som varit utsatt och då talar vi i tid om någon för tio år sedan och någon före det. Jag blir så jäkla förbannad då! Kan ingen få stopp på det, hur länge ska det få hålla på? Någon lämnade klubben, la locket på, pratade inte med någon om det. Men jag tänker inte lägga locket på eller vara tyst och om någon frågar vem det är så kommer jag gladeligen skrika ut dennes namn. Det kan nämligen vara läge att den här personen faktiskt börjar tänka till innan man vänder en hel flock mot en. För som jag ser det så är de bara två frågor vi två varit oense om och det är att: Jag tyckte inte att man skulle vara tvungen att sitta i sektorn för att träna på klubbens hinder eller delta i aktiviteter. Sedan tyckte jag att idellt arbete på klubben ska vara lika för alla, oavsett vad man har för yrke. Om man inte klarar att bli ifrågasatt när det gäller två frågor i en hundklubb då undrar jag vilken självbild man har. För det finns inget annat här. Jag har som sagt letat och frågat men det är verkligen som att diskutera med ett kex. I den sista konversationen mellan oss så frågar jag varför hen tagit bort mig på fb som vän. Det ska handla om att hen inte vill se mina inlägg och att jag inte uppskattar hen längre.

Mina svar i den sista konversationen

Konversationen slutar hen med en tumme upp. Jag tror då att de äntligen fattat att man ska kliva åt sidan om man inte vill något med klubben. De tolkar det som att man måste beskriva mig som ett ohållbart problem som gör att de inte trivs på sin klubb. Efter att de gör det blir denna konflikt offentlig, den har innan bara varit något jag brottats med själv. Det som var nytt för allra mest den av dem som styr de andra var nog att det som fungerat förr, att stöta ut folk liksom inte bet på mig. Jag hade redan tagit upp problemet i sektorn med styrelsen och hade dem med mig. De här personerna är dessutom inte särskilt samordnade då den ena inte vet vad den andre sagt och gjort. Så någon månad senare står vi här och dessa personer tävlar inte ens för oss längre. Då blev liksom det där sista de gör ännu mer obegripligt. För om de ändå skulle lämna klubben kunde de väl bara ha struntat i att göra det. Då hade vi kunnat fortsätta våra parallella liv, de tar det till den här nivån, inte jag. De måste kunna stå till svars för sina handlingar också.

Slutsatsen av det personliga som drabbat mig är att det går inte att tycka annat än en viss person. Det är bara så och då vet inte jag om jag tycker att det är en särskild trevlig person. Att denne dessutom har förmågan att samla folk omkring sig gör ju att det är otroligt svårt att värja sig. En respekterad person med ett gott rykte som gör att den verkligen inte behöver hålla på så här egentligen. De ger sig också på en klubbkamrat och en gammal vän på ett sätt som ingen människa ska behöva vara med om. När jag fick prata med en annan som varit med om det samma så var det skönt men ändå tragiskt på något vis. För om jag nu vet om åtminstone oss två och någon mer och så långt som 15 år tillbaka i tiden så finns det ju antagligen fler och då tycker jag att det kan räcka nu. Jag tänker inte vara tyst, jag tänker fortsätta med agilityn och jag tänker stanna kvar i min klubb. Och för mig har vissa för alltid ramlat ner från sin pidestal där de satt sig själv. För mig är hen och anhanget luft, jag tänker aldrig mer lägga energi på dem. Det här måste få ett slut och för att använda hens egna ord. 

Jag håller på med det här för jag tycker det är roligt och jag tycker inte du uppskattar mig längre.

Nacka

Vi packade in oss i Lizas bil och for till Nacka för lite tävling. Eftersom Nana inte var med så gick det bra. Tänk att man ska ha så många hundar så man knappt kan samåka. Så skönt med såna tävlingar då man kan sova länge, rasta hundar, packa och ändå dricka kaffe en lång stund. Uno hann bli uttråkad han innan vi kom iväg. 

När vi sedan kom dit var det i god tid så vi hann promenera hundarna innan banvandring. Fördelen var att det var på grus så det var inte halt för hundarna men nackdelen var väl att det blev väldigt tungt för oss. Körde så himla dåligt i första loppet med alla tre. Det var inte många rätt om jag säger så. Vie verkade tycka allt var läskigt och var sig inte alls lik. Vet inte om det var gruset eller att jag fick säga till henne att sitta kvar i starten. Hon rev sen första och tumlade ner från A-hindret hon kan ha blivit lite rädd då också. Disk blev det då vi inte gick klart slalom. Salsa gjorde inte många rätt hon heller, hon var liksom över hela plan. Uno satte jag tillbaka i starten eftersom han tjyvade. Pippi gick i alla fall runt om än på 20 fel och om vi räknar bort kontaktfälten så var det ett jättefint lopp. Stackars hunden har ju inte sett ett kontaktfältshinder på evigheter. Vi tränar ju aldrig det vi. Tina dök upp och hann se Uno fast det inte var mycket och se. Men sedan såg hon alla tre i hoppen. Där gick det ändå lite bättre. Salsa sprang riktigt fort och vann trots att hon läste ett hinder fel och hade en långsam sväng till på banan. Vie läste också den svängen nr 3 åt fel håll, fast hon diskade sig på nåt senare i banan. Var lite xtra noga med Uno på det där hindret men då läste han det som om han skulle ta det utifrån. Hur svårt kan det va liksom??? Pippi diskade sig också. Fast vi var ganska nöjda ändå för det var roliga banor med flera olika väg val. Bra grejer att ta hem och träna på fanns det också. Sedan var det länge sedan vi surrade så det fanns och prata om hela vägen ner och hem. Tina hade ju riktiga kameran med och tog jättefina bilder. Vi hade stora problem med att få salsa och sitta still på fotografering.

Veckan

Klämde in lite jobb mellan ledigheten också. Ganska jobbigt väder även för vår verksamhet med blöta barn. Men herrejösses vad roligt man kan ha med vatten också. Det har byggts dammar och kanaler. Torra kläder efter rasterna var mer ett undantag under denna vecka.  På tisdagskvällen var jag och Erika och tränade, vi körde en kortare kombo där vi tränade bakombyten och blindbyten. På onsdagkväll var jag kvar på jobbet då vi hade APT då. På torsdagen hade vi projekt med kulturskolan igen och på kvällen var det så himla trist väder så jag gick inte ens ut. Satt först bara och väntade på att det skulle bli mörkt så jag slapp se eländet. Sedan gick jag och la mig jättetidigt i alla fall. Fredagen var äntligen regnfri och det blev promenad i skogen x 2. En i mörkret tidigt innan jobb och en i solen efter. Skönt då jag fått hållt mig från skogen flera dagar då det är älgjakt. Det har varit otroligt skönt att slippa detta med att mjölka kossor innan jakten det här året i alla fall. Vi hade världens mysigaste upptakten till en av diskrimineringsgrunderna. Jag gestaltade kungen på 1600-talet som gav det homosexuella paret dödsstraff genom halshuggning. Tänk vad många figurer man varit genom åren. Nedan en bild från när jag var tomte 2011. 

Nytta och nöje

Alltså brukar vara så sugen på att ta tag i en massa grejer när jag är ledig. Men den här måndagen var liksom bara dryg, det var bara regn och grått. Dessutom hade jag värsta träningsvärken och en del måsten som att laga staket och halma / vattna åt fåren. Blev så less av att vara ute så jag åkte till Hundhallen och städade i köket och övernattningsrummet. Det kommer någon och ska bo där i helgen nämligen. På kvällen var jag och tränade med Liza, Peter och Helen. Äntligen var temperaturen lite bättre i Hallen i alla fall. Jag kunde inte köra för fullt och Liza hade bara en. Hon skulle låna Uno och jäklar vad rolig han såg ut när jag inte skulle springa med. Det är nog mattes lilla älskling ändå trots att han vill ge sken av att han gillar alla andra bättre med sitt mingel 😍 vi körde en ganska svår grej med slalom och tunnel. Skicka i tunnnen i ett bakombyte flip? Bort? och stanna kvar på höger sida av slalomen själv. Både Uno och Pippi hade svårt för den men alltså Vie och Kiwi fixade den så himla fint. De där ungdomarna!

Gjorde nåt dumt

På fredagen jobbade jag kort dag, vilket var perfekt för jag var verkligen helt slut. Fick hämta tillbaka min bil i alla fall vilket var väldigt skönt. Gick en ganska lång promenad och plockade massor av svamp, passade på under en längre paus från livesändningarna från VM. När väl mörkret kom kunde jag kolla på resten av loppen den dagen också. På lördagen var jag till Bollnäs och skulle gå/springa Run of Hope. Hann upp på klubben före med en logga och handla lite. Själva loppet är 5 km till förmån för barncancerfonden. De flesta var smarta och gjorde det förstnämnda alltså gick. Jag kunde ju förståss inte motstå att ge mig den på att i alla fall jogga hela vägen. Det var ett väldigt dåligt beslut och att det där med att motionera ska vara nyttigt för hälsan tror jag inte riktigt på.  Nu gick det ju inte riktigt hela vägen, dels höll jag på prata i telefon och skriva sms så det kändes säkrare att gå då. Vilket antagligen var tur så här i efterhand. Fast jag hade också problem med att det var väldigt mycket asfalt och det kände mitt knä av. Dumt av mig att ta i för mycket! Vi var några stycken som var och åt lunch på Lilla K efteråt. Just den delen av motionen var ju jättemysig i alla fall. När jag kom hem sedan så kunde jag med gott samvete ägna resten av tiden åt agility VM:s livesändning. På söndagen vaknade jag med jordens träningsvärk, på gränsen till skadad var jag. Halt alltså 😂 Skogspromenaden var en pärs inte bara pgr av regnet och de tunga gummistövlarna om jag säger så. Eftersom det bara var tråkväder så gjorde det inget att vi for till Solna för att uppvakta liten kusin som fyllt hela 11 år. Såg alla storlekarnas finaler från VM på mobilen. Någon på väg ner, någon i Frösunda och den sista på vägen hem. Det var mysigt att träffa Emil lite också där nere, fast vi åkte hemåt strax efter tre eftersom vi skulle iväg och kolla på bil åt pappa och mata djur. Upptäckte när vi passerade hagen att staketet mellan fåren och kvigorna var nedrivet så Stefan fick lov att flytta kvigor också. Bilen var bra så nu är syrran och jag ägare till en Volvo som bott i byn i hela sitt liv. Efter diverse strul med balar, blåsväder och regn så kunde man äntligen dö en stund i soffan. Fast då kom jag på att jag skulle jobba lite så det löste sig med tristessen. 

Jag vill ha lugn och ro

Trodde att jag började komma över allt nu, vill inte fastna i bitterhet och jävelskap. Jag vill framåt men hur jag än försöker så finns dessa människor kvar och förstör mina dagar. I dessa VM tider dyker det visst upp extra mycket på mina minnen. Dels verkar det vara ungefär samma datum varje år det går. Så dessa dagar kommer all vår forna historia ikapp. När vi var till den arenan där VM går i år så var det liksom min ide att åka iväg. Jag bokade flyg, hotell och taxi. Vi for iväg 6 personer och halva styrkan har visat att de typ hatar mig under detta år. Eftersom det är 5+1 och några runt omkring dessa också. Så följden blir att mina bittra minnen rör fler än bara de där 5. Så i alla j...a minnen dyker det upp någon kommentar. Kunde de åtminstone inte ha varit sådana vänner som inte var så aktiva på fb 😂 Fick tips att man kunde ställa in det där på inställningar men det verkade inte gå. Man kan välja bort att se gemensamma minnen med de man är vän med. Inte de som plockat bort mig. Sedan dök det upp en sak till som har med 6:an att göra så nu ligger jag här sömnlös igen. Klockan är närmare 3 natten mot söndag. Fasiken att de får förstöra min fina utvecklingskurva, har ju sovit bra den sista veckan nu. Tror till och med jag hämtat upp något kilo.

Om döden och en liten terrier

Snart är det en vecka sedan Kovo fick somna in, det känns tomt fast det var väntat. Jag har dock tänkt lite extra på döden de senaste dagarna. Grejen med en hund är ju att det går så fort och det ögonblicket är ju detsamma oavsett när det kommer. Jag upplever mig som ganska känslokall nuförtiden just när det kommer till det. Inte så konstigt kanske när jag varit med om det jag varit. Fast det är egentligen inte av att jag tagit mig igenom det utan vad han sa. Olle mådde ju riktigt dåligt en längre tid och han pratade så mycket om döden. Just det där om att ögonblicket när man lämnar skulle kännas lika om det kommer tidigt eller senare i livet. Han hade bara den åsikten att det skulle vara värre om den kom senare om livet innan bara var lidande. Vad var det då värt liksom? Han pratade också om det här att det var bättre att vara ett djur för då hade man ju i stället skyldighet att avsluta onödigt lidande. Onödigt lidande kom ofta på tal när han pratade om döden. Jag förlåter honom numera för att han tog det där i sin egen hand även om jag är övertygad om att han hade kunnat få ett bra liv om bara den rätta hjälpen funnits. Vad har nu detta med en terrier att göra? Jag har de senaste månaderna funderat på om jag inte skulle låta Snoddas och Kovo somna in samtidigt. De har liksom haft varandra som sällskap de sista åren. Snoddas både ser och hör dåligt samt att han är ganska aggresiv ibland. Han har ju alltid varit speciell men nu när han ser dåligt kan han till och med attackera gubben i soffan. Han är ännu mer opålitlig än han en gång var. Sedan har han ju sina specialiter som att sitta och pipa i flera timmar för han fått för sig att det är något under soffan. Eller det där att han jagar dammsugaren eller väcker mig i spontana utfall mot inget tre gånger varje natt. Kort sammanfattat så går han mig lite på nerverna ibland. Just den här morgonen då det blev klart att Kovos liv skulle sluta så var han dock på ett härligt livsamt humör. Började dagen med att slåss med Salsa om en godis och sedan var det fullt ös i skogen med knorr på svansen. Jag kunde inte ta med honom på den sista resan, han var helt enkelt för fysiskt pigg. Så här efteråt är jag glad över att han är kvar också för det är så mycket Olle med den hunden. Det var nämligen det sista han bad oss om innan sitt förlåt "var snäll mot Snoddas" antagligen för att han oroade sig lite över att vi inte skulle förstå honom. Han var nog den ende som på riktigt hade tålamod med honom. Han var tänkt som Jonas hund och jag tävlade med honom men det var Olles hund alla dagar i veckan. Så länge Snoddas är kvar har jag en bit av Olle kvar också. Den där stenen de sitter på på en av bilderna passerar jag varje dag, där växer det numera en liten gran. Slänger ofta ur mig ett "Hej Olle" när jag går förbi där, det är en av de platserna där jag har honom.