Om döden och en liten terrier

Snart är det en vecka sedan Kovo fick somna in, det känns tomt fast det var väntat. Jag har dock tänkt lite extra på döden de senaste dagarna. Grejen med en hund är ju att det går så fort och det ögonblicket är ju detsamma oavsett när det kommer. Jag upplever mig som ganska känslokall nuförtiden just när det kommer till det. Inte så konstigt kanske när jag varit med om det jag varit. Fast det är egentligen inte av att jag tagit mig igenom det utan vad han sa. Olle mådde ju riktigt dåligt en längre tid och han pratade så mycket om döden. Just det där om att ögonblicket när man lämnar skulle kännas lika om det kommer tidigt eller senare i livet. Han hade bara den åsikten att det skulle vara värre om den kom senare om livet innan bara var lidande. Vad var det då värt liksom? Han pratade också om det här att det var bättre att vara ett djur för då hade man ju i stället skyldighet att avsluta onödigt lidande. Onödigt lidande kom ofta på tal när han pratade om döden. Jag förlåter honom numera för att han tog det där i sin egen hand även om jag är övertygad om att han hade kunnat få ett bra liv om bara den rätta hjälpen funnits. Vad har nu detta med en terrier att göra? Jag har de senaste månaderna funderat på om jag inte skulle låta Snoddas och Kovo somna in samtidigt. De har liksom haft varandra som sällskap de sista åren. Snoddas både ser och hör dåligt samt att han är ganska aggresiv ibland. Han har ju alltid varit speciell men nu när han ser dåligt kan han till och med attackera gubben i soffan. Han är ännu mer opålitlig än han en gång var. Sedan har han ju sina specialiter som att sitta och pipa i flera timmar för han fått för sig att det är något under soffan. Eller det där att han jagar dammsugaren eller väcker mig i spontana utfall mot inget tre gånger varje natt. Kort sammanfattat så går han mig lite på nerverna ibland. Just den här morgonen då det blev klart att Kovos liv skulle sluta så var han dock på ett härligt livsamt humör. Började dagen med att slåss med Salsa om en godis och sedan var det fullt ös i skogen med knorr på svansen. Jag kunde inte ta med honom på den sista resan, han var helt enkelt för fysiskt pigg. Så här efteråt är jag glad över att han är kvar också för det är så mycket Olle med den hunden. Det var nämligen det sista han bad oss om innan sitt förlåt "var snäll mot Snoddas" antagligen för att han oroade sig lite över att vi inte skulle förstå honom. Han var nog den ende som på riktigt hade tålamod med honom. Han var tänkt som Jonas hund och jag tävlade med honom men det var Olles hund alla dagar i veckan. Så länge Snoddas är kvar har jag en bit av Olle kvar också. Den där stenen de sitter på på en av bilderna passerar jag varje dag, där växer det numera en liten gran. Slänger ofta ur mig ett "Hej Olle" när jag går förbi där, det är en av de platserna där jag har honom.