Salsa

Energin är borta, hamnade i en sån där koma som jag gör ibland nu för tiden. Sitter på min altan och kollar in mina fina hundar. Vilka skojiga individer de är ändå alla med sina egenheter. Hundarna är verkligen en del av familjen och man har sett hur de tagit den sista tiden på olika sätt. Salsa var ju i det närmaste deprimerad de första veckorna. Hon är ju den som har "ansvaret" för flocken och hon tog det där med Olle hårt. Hon kände nog mest av alla vad vi tvåbenta gick igenom. Hon har svårt för andra människor och är till stor del en ensamhund. Men! Hon vände sig alltid om och tittade efter Olle om han inte var med ut och gick. Så han räknades för henne. Det har snart gått två månader och jag tycker att hon börjar bli sitt vanliga "bitchiga" jag. I morgon ska hon få tävla igen, förutom ett lopp i skutskär så måste det vara jättelängesen. Kommer inte ens ihåg när hon tävlade sist.

Varmt

Det fortsätter att vara varmt och jag är verkligen glad att jag inte anmält någon tävling. Det kommer lite lagtävlingar framöver så vi fokuserar på det. Just nu gör jag inte många knop överhuvudtaget för jag fick inte bara träningsvärk. Det liknar snarare ryggskott än nåt annat. Jag har väldigt ont i ryggen i varje fall. I fredags ringde vi runt och kolla vart dom hade färg. Jonas har målat halva framsidan på stallet och man vill ju inte byta färgsort. På granngården i Söderhamn fick vi napp, så det blev en tur dit. Sara var med, jag tror det var den varmaste dagen hittills så det var ju inte jobbigt att åka bil med ac direkt. Två dagar nu har Sara med två hundar varit nere vid badet samtidigt som oss. Herregud vilket gäng, vad de simmar och Snoddas  är klart snabbast av allihop. Zeb har inte varit med på promenaderna men han motionerar bra nog i vattnet. Till och med Uno simmar riktigt mycket nu.

Igår skjutsade jag Emil och några kompisar till Bollnäs. Jonas följde med till Bymansro på femkamp och grill. Stefan mjölkade och vi var bara hemma. Det känns inte som man har kraft över till att vara social. Att åka på femkamp känns som att klättra över det högsta berget eller nåt. 

I kväll blev vi däremot bjuden på mat igen av Nomyr och svärmor. Det är ungefär vad jag fixar i form av sociala kontakter. Skönt att bara få åka bort och äta så där.

Uno gillar Sara

Sara och Uno innan vi ska ut och gå på förmiddagen. Han blir så glad när hon kommer. 

Gymmat eller nåt

Igår ringde en gammal vän och då bölade jag mest. I dag ringde en lite nyare vän och det kändes lite bättre. Igår var det nog den varmaste dagen jag upplevt och så sent som vid  nio var det 20 grader. Gick sent på kvällspromenad med hundarna men det hjälpte föga, trodde Zeb skulle ramla ihop. De andra fick ett varsitt kort agilitypass när vi kom in.

Idag var det bara 25 grader så då tyckte jag det var en bra ide' att skotta ut bädden hos fåren. Yes vilken envis kärring jag kan vara ibland för med några 10 minurers raster så höll jag nog på i fyra timmar. Pucko-Karin (vilket är mitt nya smeknamn) kommer förmodligen ha världens träningsvärk i morgon. Det där är verkligen ingen bra egenskap hos mig, det där att jag aldrig ger mig.... Ska bara... Men det blir roligt imorgon när golvet fått torka och man får halma fint åt de där bräken.  

Jajemen

Läste en artikel på DN debatt häromdagen

Utdrag ur en del:

"Varje år är det 1 500 personer som dör genom självmord. Det är ungefär fem gånger fler än i trafiken. Bland män i åldern 15–44 är självmord den vanligaste dödsorsaken. Runt varje självmord finns ofta 10–15 närstående som behöver stöd för att återfå en bra livskvalité och inte själva drabbas av psykisk ohälsa.

Synen på självmord präglas av tabu, rädsla och bristande kunskap. En av de många förbisedda aspekterna är att antalet självmord ökar under sommaren. Detta märks tydligt på Minds stödverksamhet Självmordsupplysningen, dit många vänder sig under sommaren. Vården, välfärden och samhället i stort borde anpassa sig och förebygga detta. I stället fortsätter vi att förtränga frågan"

Vi har ju också reagerat på det här med att det inte finns någon att prata med. Alla säger att ni behöver nog prata med någon. Men vi har inte fått ett nummer att ringa ens. När vi lämnade akuten den där eftermiddagen var det ingen som kollade vår psykiska status, det borde väl verkligen vara rutin? Vi hade ju två barn till med oss och dom har ju ingen aning om vad vi är för familj. Tänk om jag var en morsa som tog på mig hela skulden och kanske åkt direkt hem och skjutit skallen av mig? En paradox är ju att räddningstjänsten som kom och dök efter Olle fick erbjudande om krissamtal redan samma kväll. Men hans pappa som var den som först var i vattnet och letade har fortfarande inte fått erbjudande om något samtal. Vad är rimligheten i det? Lägg därtill att vi har haft ett litet helvete under sjukdomstiden också. 

Hur ska man komma tillbaks? 

Lärarleg

När jag äntligen efter flera kompletteringar fått mitt leg så hade jag väldigt mycket. Hade ju liksom bara sökt musiken men som fritidspedagog så räknar de om våra poäng. Vi läste ju tre terminer ihop med grundskolelärarna bland annat. Men fy vad jag inte skulle vilja undervisa teknik, biologi eller samhällskunskap. Tur man är anställd som fritidspedagog / musik på nya jobbet. Ps tala inte om för någon allt vad jag är behörig i....

Hos fåren och på teater

Testade ett nytt grepp i fårhagen häromdagen. Jag har väl aldrig haft med mig klicker, godis och vattenspruta till någon annan hund. Tror det fungerade, han var riktigt sansad. Den där Uno går inte av för hackor.

Stefan och några till var på tacksägelse i kyrkan på söndagen. Jag ville inte gå i kyrkan så det var bra att Emil skulle ha skjuts. Senare på söndags kvällen var vi och kollade på Skattkammarön i Hå. Dom spelade två föreställningar under Bymella. Emil hade två roller, vi blev lite oroliga när hans första karaktär dog att han inte skulle vara med något mera. Det var kul att gå och se vad de repat på under våren. Skönt att han haft nåt också att sysselsätta hjärnan med. Det var väldigt varmt och svettigt bara att titta på så de var duktiga som pallade med att springa runt.

Segt i hjärnan

Har hamnat i nåt riktigt segt ältande nu. Har skrivit ut de sista skrivna av Olle och suttit och läst. Hela fem sidor medieval 2014 hade han skrivit på så sent som den 3:e, alltså dagen innan. Några andra dokument också där han verkligen beskriver det han känt. Jag kan höra hans röst när jag läser hans text.

Ur medielval 2014:

Bok:

The Conspiracy Against the Human Race (2010) av Thomas Ligotti

Någon beskrev den som "The Black Bible of Philosophical Pessimism". Tycker det är en bra beskrivning. Tror inte någon jag känner skulle vilja eller ens uppskatta att läsa den dock. Men jag har personligen aldrig läst något som är så klarsynt och omöjligt att bestrida. Den fick mig att inse att jag är en pessimist enligt författarens definition. "Life is that which should not be" tycker jag summerar en pessimists ståndpunkt.

Film:

The Sunset Limited (2011)

Pessimist stoppas från att ta livet av sig av kristen man. De två männen är i mannens lägenhet där de diskuterar sina liv. Två fantastiska skådespelare och bra represenation av pessimistisk filosofi. Absolut den bästa filmen jag sett.

Spel:

Brothers: A Tale of Two Sons (2013)

Äventyr. Utspelar sig i en mytlogisk/fantasi värld där två bröder ger sig ut på en resa för att hitta ett botemedel åt sin sjuka pappa. Måste spelas med en handkontroll då man kontroller de båda samtidigt med varsin styrspak. Tror definitivt det är ett spel som är bättre ju mindre man vet om det innan. Det är inte allt för svårt och det är själva resan som gör spelet minnesvärt. Absolut noll dialog och text också då karaktärerna pratar på ett fantasispråk. Väldigt visuellt och fängslande.

Vet inte varför jag sitter och läser men det är något med att höra hans röst igen. Varvar med vardagssysslor, hundpromenader och att skjutsa de andra två. Jonas åkte till Stockholm med några kompisar i några dagar. Emil har repat och spelat teater mest hela tiden så det har varit väldigt tomt här hemma.

Det var en kille på Nyhetsmorgon som hade social fobi och det var så läskigt för han sa samma saker som Olle sagt. Han led också av depression eller dippar som han kallade det. Hur man inte passar in och känner sig annorlunda. Jag är ganska säker att det var grunden till Olles problem. Den sociala oron skapade utanförskapet som ledde till depressionen. Det är så dåligt att inte vårdfolket kunnat ringa in det. Den första kuratorn (som Olle gillade mycket) nämnde detta för honom. Efter den träffen pratade han hela promenaden. Han hade fått en förklaring till varför han hade jobbigt att ringa tex en support. Varför han fick stora darren bara av att tänka på att gå till Arbetsförmedligen. Sedan mådde han dock sämre veckan efter och det var då hon tyckte att Bollnäs skulle ta över. Men där har dom i princip bara jobbat med depressionen. Dom har pratat om att göra någon utredning men skjutit den framåt då de tyckt att han varit för dålig. Jag tror så här i efterhand att det var ett stort misstag.

Kusinträff och tävling

Vi var på den årliga kusinträffen med mina kusiner på mammas sida. Det var häftigt att se huset de köpt i Flästa utanför Arbrå. Jösses vad jobb de dragit på sig och vilket fint stall de byggt. Annars var det jobbigt att träffa folk, de flesta hade jag inte pratat med. Jag har varit låg hela veckan och det är svårt att prata om hur det går för oss. En kram och "vad vi har tänkt på er" gör att jag bara vill böla. Ännu värre med de som klämkäckt utbrister. "Hej är det bra med er?" Nej!!! vill man ju bara skrika för det är klart att det inte är. Jag var psykiskt utmattad efter några timmar. Vi var där i kanske tre timmar och det åskade hela tiden när vi var där. Tur vi tog Kovo med oss och att vi var i ett stall. När vi kom hem hade det åskat här hemma också.

På fredagen åkte Sara och jag till Skutskär och tävlade lag. Träffade lite fina vänner igen och sprang lite. Det blev inga pinnar för lagen men våra hundar var duktiga allihop. Salsa som hunnit med typ tre agilitypass efter vilan fick köra hopploppet som lite träning och vad glad hon var då. Det blev en rivning och en vägran på slalomen för att jag var för långsam. 

Kovo åt sönder en stålbur då han var obevakad i en kvart, fyra järnrör hade han lyckats fått bort. Undrar vad han hade hört där då eller om det bara var paniken. Han har varit knäpp hela veckan då han väl känt det i luften. Det har ju åskat lite nästan varje dag också. Tryckande värme har varvats med störtskurar och åska. Så även på fredag eftermiddag när vi kom hem. Jag satt med honom i bilen i säkert två timmar. 

Känner mig arg

Tänk att det blev ett sånt sorgset barn som resultat i kombinationen av oss två. Man undrar liksom hur det kunde ske. Det började ju inte bra då han kom baklänges och i förlossningskaoset så bröt dom hans nyckelben. De rusade iväg med honom då han var blå och livlös till en början, hände det nåt då? För visst har man alltid sett att han varit lite annorlunda. En filosofisk funderare av stora mått men han var även glad och hade en underfundig humor. Han var en väldigt omtänksam person, jag tror ingen nånsin sagt något ont om honom. Han har inte varit hälften så fysiskt aktiv som de andra två dock. Kanske hans hjärtfel (en klumpig klaff) har påverkat hans ork ändå fast man inte trott det. Han sa ofta ifrån till lek eftersom han inte orkade med en del av sina kompisar som liksom aldrig åkte hem när de väl kommit hit. När man lämnade honom på fritids så satte han sig gärna vi akvariet och kollade på fiskarna. Så sent upp som i sexårsåldern kunde han somna på eftermiddagarna för en tupplur. Han fick sluta på fritids redan i tvåan och det tyckte han var superskönt. Det räckte liksom med skolan i storgrupp. Han älskade att bara vara hemma och leka. Spela på datorn och bygga lego. Han var sen att lära sig krypa, gå, prata och läsa men han har alltid hämtat upp. Han var intelligent, ambitiös och noggrann. Det kunde ta lite tid att komma igång med jobb men sedan behövde han aldrig renskriva istället. Högstadiet var nog den bästa tiden då han hade flera kompisar som han gillade mycket. Han klarade också studierna bra. På gymnasiet har han sagt efteråt att han började känna sig ensam men samtidigt så stängde han ute sina gamla kompisar också. När han tog studenten var han inte glad. Vad ska hända nu liksom? Så länge han hade sin skola och helgerna att se fram emot så fixade han att hålla sin sociala oro i schack. Eller det är min teori i alla fall även om han sa att han ogillade bussen och att prata inför klassen. Att prata inför en stor grupp är det ju fler som känner oro för. Jag gillade det inte heller och jag har fått träna mycket på det i hela mitt liv. Det svåra börjar så smått krypa sig på efter han slutar gymnasiet och inte hittar något han vill göra, plugga eller jobba med. Han börjar känna skräck för social samvaro mycket för att då frågar alla vad man gör. En del talar ju även om vad dom tycker att man måste göra. Ofta får han migrän när vi ska bort. Han sjunker allt mer in i sina tankar och börjar få svårt att utrycka sig. Ingenting är roligt längre inte ens att spela spel eller kolla på tv. Läsa fungerar inte då han börjar få problem med minnet. Han har innan läst tjocka böcker, helst fantasy och gärna på engelska. Han är oerhört trött och vill helst bara ligga i sängen. Förra sommaren var otroligt jobbig då han mest sov hela tiden. Den dagen han erkänner att han behöver hjälp då är hans sjukdom redan långt gången. Vi söker hjälp på hälsocentralen första gången i augusti. Han fyller i ett sånt papper där han skattar sig själv. Den visar på djup depression och svår ångest. Han får en tid hos kurator tre veckor senare. TRE VECKOR!!!!  När han kommer dit är han inte talbar, kuratorn tycker han är för dålig och skickar tillbaka honom till läkare. Det är ungefär så hela hans sjukdomstid rullar på. Det går för sakta och ingen verkar veta vad de håller på med. Kilafors tycker att Bollnäs ska ta över och i Bollnäs tycker dom att Hudik kan väl ändå bäst. Han har hela tiden ställt upp på denna lekstuga av så kallad vård. Ingen stabilitet alls, bland annat har han träffat läkare som han inte förstått vad de säger.  Det måste ha gjort så ont när han upptäckte att ingen kommer kunna hjälpa honom. Inget dom gjorde fick honom att må bättre. Han svarade bra på ECT behandling första svängen, det är dock känt att effekten inte kvarstår. Jag trodde i alla fall att det skulle kompletteras med läkemedel och samtalsterapi. Det tar typ 1 månad innan han får träffa någon efter behandlingen. När jag fick min bröstcancer för något år sedan så mötte jag vårdfolk som sa såhär ska vi göra:  1. Vi måste ta bort tumören 2. Vi måste kolla att det inte spridit sig 3. Du behöver Strålbehandling varje vardag i fem veckor minst för att det ska ha effekt 4. Äta medicin i fem år 5. Gå på tätare mammografi. Min tumör var absolut inte dödshotande på något sätt, den var stor som en ärta. Vad jag menar är att någon kunnig på området vet hur man ska ta sig an problemet. Men när unga påvisar psykisk ohälsa så händer det ingenting. Tänk om Olle fått träffat någon som sagt att så här ska vi göra! Om han hade fått den där utredningen gjord som kanske kunnat ge ett svar på varför han kände sig så annorlunda. Han ägnade mycket energi att förstå varför han mådde så dåligt. "Jag som har det så bra, jag kan köpa vad jag vill, jag har en familj som bryr sig om mig, jag har haft en bra uppväxt och ändå mår jag så dåligt" Hur många unga ska gå åt innan det förändras, innan vården tar det på allvar. Fler tar livet av sig än de som dör i trafiken. Samtidigt  bantar man både på skolhälsa och ungdomsmottagning. Det är en livshotande sjukdom i allra högsta grad och det får inte vara en resursfråga. Hur skulle det se ut om man sa åt en patient med pågående hjärtinfarkt att "vänta lite så ska du få en tid hos hjärtkirurgen om tre veckor" Ingenting av det vi gör nu kan ge oss Olle tillbaka men vi kan inte heller bara låta det vara. Det kommer ju att komma fler. Idag känner jag mig jävligt förbannad.

Dagar och en 20-åring

De senaste dagarna har varit dryga, på lördagen körde vi hö och allt var bara jobbigt. Kvällen spenderade vi hos Nomyrs som bjöd på hamburgare och tennisturnering. Vi är nog inte de allra trevligaste gästerna då Stefan somnade på soffan efter mat och en match. Sedan var vi till skolan för att kolla på första halvlek av bronsmatchen på storbild i studion. En bra sak som hände i helgen var att vi räddade en liten igelkott. Stefan skulle laga en krubba i mjölkgropen och fick höra ett ljud från ett luftintag i taket. Eftersom vi såg en liten igelkott när vi städade skullen så misstänkte han att den tagit sig ut där. Mycket riktigt det ramlade ner en liten kotte med dammiga ögon. Vi satte ut den i trädgården och jag såg den böka runt där dagen efter. I går  fyllde Emil 20 år och det kan ju inte vara jättekul med två föräldrar vars ork tynat. Det krävdes en kraftansträngning bara att åka och handla samt fixa lite fika. Jag har fortfarande problem med mitt minne när jag ska handla. Jag kommer oftast hem utan det jag ska ha. Den här tröttheten som drabbat oss hänger nog också ihop med sorgen. Vi får känna på lite av depressionens kännetecken och symtom helt enkelt. 

Vinnaren av tennisturneringen och även grillmästaren. 

Liten blir stor det är 20 år sedan Emil kom till världen med en himla fart. 

Så var det gjort

Så var det gjort. Minnesstunden för vår son, jag hade väl inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle ske. Vi hade en stund som snälla Håkan höll i då vi inte ville ha någon präst eller någon annan att prata. Det var bara vi allra närmaste med och alla hade möjlighet att titta på bilder som jag samlat ihop. Man kunde även gå och titta på platsen där askan ska grävas ner. Vi har i samråd med bröderna och i viss mån Olle också kommit fram till att det här var det bästa. På många sätt tyckte vi lika som honom när det kom till kritan, det är bara det där med var askan ska placeras vi har gått lite emot hans önskan. Han hade skrivit sprid askan på okänd plats och nu kommer han att ligga i askgravplats på Hanebo Kyrkogård. Den platsen var okänd för oss innan för vi visste inte att det fanns en sån och vi vill veta var han ligger. Vi vill kunna ha en plats att gå till när man känner för att gräla lite.

Efteråt gick luften precis ur både Stefan och mig och vi somnade på soffan i två timmar när vi kom hem. Tur att snälla storasyster bjöd på middag annars hade vi nog legat kvar i soffan än. Nu känner jag mig lite orolig för att folk runt omkring oss börjar tycka att det har pratats klart, att det blir tid att gå vidare. Vi är dock långt ifrån klara ännu och det har varit sjukt jobbigt i någon dag nu.

Hö

Veckan som varit har varit varm och svettig. Livet går långsamt vidare och det fattas en i teamet hela tiden. Vi har städat klart skullen och börjat köra in hö. Sara har hjälpt till med skullstädning och nu har hon lärt sig passa avlastarbordet också. Håkan har hjälpt till och vänt hö. Sara och jag har gått promenad på morgonen, vissa dagar har inte Zeb följt med ens. Han har det extra jobbigt med värmen den gamle. Även i normala fall brukar man få släpa honom och nu har det varit ännu värre. Varje eftermiddag har jag tagit ner hundarna till sjön och simmat. Uno och jag har tränat lite också i hundhallen för det har varit svalare där än ute.

Öppet brev

Sitter på bryggan där allting förändrades. Det känns inte alls jobbigt att vara här trots att det var här livet rann ur dig. Det var här du satt de sista minuterna, undrar vad du tänkte. Mina skor står där dina stod den där dan, fast du hade även med en burk med tabletter och en stor flaska whisky. Du som nästan aldrig rört alkohol men du hade googlat på det stillsammaste sättet, evig sömn löser allt. Du hade definitivt bestämt dig efter sista besöket i Hudiksvall då du träffat på doktor stolpskott som ändrat medicin utan att diskutera det med dig. Du hade ändrat tillvägagångssätt också de sista veckorna, det fick nämligen inte misslyckas. Kände du dig stressad när du satt här? Tänk om vi skulle hunnit hit och försökt hindra dig. I efterhand vet vi att du sparade ditt brev på datorn 9.20 den morgonen. Vid 10 kom Stefan in från ladugården och for direkt ut och letade. Hörde du hur pappa ropade på dig. Levde du fortfarande när han hoppade i vattnet och sökte runt bryggan. Karin och jag åkte från Segersta och var där före 11, vi var där före räddningstjänsten. Hörde du när vi kom? 5 veckor har gått och ingen har ännu hört av dig till oss, vi vet ännu inte vad du dog av. Tror vi måste kontakta polisen själv för att få reda på det. Trodde du verkligen på det där du skrev att vi skulle få det bättre utan dig. Du kände dig lat, bortskämd och egoistisk. Du skrev också att du inte orkade kämpa, inte ens lite. Du såg väldigt mörkt på världen den sista tiden och jag önskar så innerligt att vi kunnat hjälpa dig. Jag skulle beskriva dig som sparsam, hjälpsam, rolig, omtänksam, noggrann och ambitiös. En god människa kort och gott och att världen behövde fler som dig istället för tvärtom. Alla saknar dig så det värker och vi har det inte alls bättre utan dig. Hoppas du har det bra var du än befinner dig. Hoppas du träffat på några gamla vänner. 

Härnösand

Sara och jag åkte till Härnösand för en dags tävlande. Jaja Sara åkte väl mest med som sällskap då Kajsa bara körde en lagklass och bonzo var halt. Salsa är ju inte heller klar för tävling ännu. Det var två individuella och en lagklass samtliga var agilityklasser. Snoddas var faktiskt ganska duktig, han fick 10 fel i den ena och 15 i den andra. Han tyckte det var klart roligast att få följa med i varje fall, satt och pep halva vägen i bilen. Kovo var duktig fick 5 fel han gick fel in i slalomen bara. I den andra råkade jag ramla in i en tunnel fast han hade rivit innan så vi diskade oss. I lagklassenr b så var det ju ordinarielaget och Liza började med en disk det är ju alltid spännande men vi gjorde tre felfria lopp. SM pinne nr två var det. 

Kök

Det dök ju liksom upp ett kök här också. I mitten av maj var Härjedalskök här och mätte så att vi skulle kunna få fungerande  lådor igen. Det började bli ganska jobbigt att man inte kunde laga de mer. Plastlådor som torkat och spruckit och fronter som lossnade. De gamla köksskåpen var ditsatta 1979 så man kan ju lugnt säga att det var dags. Men som sagt jag hade liksom förträngt det där, trots att jag vet att det pratades om att det skulle ske vecka 27. Så jag har haft en del att göra med att plocka ur och  plocka tillbaka. Torkade liksom hela köket av bara farten. Putsade de tre fönstren också och sorterade bort en hel del. Sedan har vi börjat städa ur skullen också, Sara hjälper mig. Vi får hoppas att det kommer finväder sedan.