Känner mig arg

Tänk att det blev ett sånt sorgset barn som resultat i kombinationen av oss två. Man undrar liksom hur det kunde ske. Det började ju inte bra då han kom baklänges och i förlossningskaoset så bröt dom hans nyckelben. De rusade iväg med honom då han var blå och livlös till en början, hände det nåt då? För visst har man alltid sett att han varit lite annorlunda. En filosofisk funderare av stora mått men han var även glad och hade en underfundig humor. Han var en väldigt omtänksam person, jag tror ingen nånsin sagt något ont om honom. Han har inte varit hälften så fysiskt aktiv som de andra två dock. Kanske hans hjärtfel (en klumpig klaff) har påverkat hans ork ändå fast man inte trott det. Han sa ofta ifrån till lek eftersom han inte orkade med en del av sina kompisar som liksom aldrig åkte hem när de väl kommit hit. När man lämnade honom på fritids så satte han sig gärna vi akvariet och kollade på fiskarna. Så sent upp som i sexårsåldern kunde han somna på eftermiddagarna för en tupplur. Han fick sluta på fritids redan i tvåan och det tyckte han var superskönt. Det räckte liksom med skolan i storgrupp. Han älskade att bara vara hemma och leka. Spela på datorn och bygga lego. Han var sen att lära sig krypa, gå, prata och läsa men han har alltid hämtat upp. Han var intelligent, ambitiös och noggrann. Det kunde ta lite tid att komma igång med jobb men sedan behövde han aldrig renskriva istället. Högstadiet var nog den bästa tiden då han hade flera kompisar som han gillade mycket. Han klarade också studierna bra. På gymnasiet har han sagt efteråt att han började känna sig ensam men samtidigt så stängde han ute sina gamla kompisar också. När han tog studenten var han inte glad. Vad ska hända nu liksom? Så länge han hade sin skola och helgerna att se fram emot så fixade han att hålla sin sociala oro i schack. Eller det är min teori i alla fall även om han sa att han ogillade bussen och att prata inför klassen. Att prata inför en stor grupp är det ju fler som känner oro för. Jag gillade det inte heller och jag har fått träna mycket på det i hela mitt liv. Det svåra börjar så smått krypa sig på efter han slutar gymnasiet och inte hittar något han vill göra, plugga eller jobba med. Han börjar känna skräck för social samvaro mycket för att då frågar alla vad man gör. En del talar ju även om vad dom tycker att man måste göra. Ofta får han migrän när vi ska bort. Han sjunker allt mer in i sina tankar och börjar få svårt att utrycka sig. Ingenting är roligt längre inte ens att spela spel eller kolla på tv. Läsa fungerar inte då han börjar få problem med minnet. Han har innan läst tjocka böcker, helst fantasy och gärna på engelska. Han är oerhört trött och vill helst bara ligga i sängen. Förra sommaren var otroligt jobbig då han mest sov hela tiden. Den dagen han erkänner att han behöver hjälp då är hans sjukdom redan långt gången. Vi söker hjälp på hälsocentralen första gången i augusti. Han fyller i ett sånt papper där han skattar sig själv. Den visar på djup depression och svår ångest. Han får en tid hos kurator tre veckor senare. TRE VECKOR!!!!  När han kommer dit är han inte talbar, kuratorn tycker han är för dålig och skickar tillbaka honom till läkare. Det är ungefär så hela hans sjukdomstid rullar på. Det går för sakta och ingen verkar veta vad de håller på med. Kilafors tycker att Bollnäs ska ta över och i Bollnäs tycker dom att Hudik kan väl ändå bäst. Han har hela tiden ställt upp på denna lekstuga av så kallad vård. Ingen stabilitet alls, bland annat har han träffat läkare som han inte förstått vad de säger.  Det måste ha gjort så ont när han upptäckte att ingen kommer kunna hjälpa honom. Inget dom gjorde fick honom att må bättre. Han svarade bra på ECT behandling första svängen, det är dock känt att effekten inte kvarstår. Jag trodde i alla fall att det skulle kompletteras med läkemedel och samtalsterapi. Det tar typ 1 månad innan han får träffa någon efter behandlingen. När jag fick min bröstcancer för något år sedan så mötte jag vårdfolk som sa såhär ska vi göra:  1. Vi måste ta bort tumören 2. Vi måste kolla att det inte spridit sig 3. Du behöver Strålbehandling varje vardag i fem veckor minst för att det ska ha effekt 4. Äta medicin i fem år 5. Gå på tätare mammografi. Min tumör var absolut inte dödshotande på något sätt, den var stor som en ärta. Vad jag menar är att någon kunnig på området vet hur man ska ta sig an problemet. Men när unga påvisar psykisk ohälsa så händer det ingenting. Tänk om Olle fått träffat någon som sagt att så här ska vi göra! Om han hade fått den där utredningen gjord som kanske kunnat ge ett svar på varför han kände sig så annorlunda. Han ägnade mycket energi att förstå varför han mådde så dåligt. "Jag som har det så bra, jag kan köpa vad jag vill, jag har en familj som bryr sig om mig, jag har haft en bra uppväxt och ändå mår jag så dåligt" Hur många unga ska gå åt innan det förändras, innan vården tar det på allvar. Fler tar livet av sig än de som dör i trafiken. Samtidigt  bantar man både på skolhälsa och ungdomsmottagning. Det är en livshotande sjukdom i allra högsta grad och det får inte vara en resursfråga. Hur skulle det se ut om man sa åt en patient med pågående hjärtinfarkt att "vänta lite så ska du få en tid hos hjärtkirurgen om tre veckor" Ingenting av det vi gör nu kan ge oss Olle tillbaka men vi kan inte heller bara låta det vara. Det kommer ju att komma fler. Idag känner jag mig jävligt förbannad.