Segt i hjärnan

Har hamnat i nåt riktigt segt ältande nu. Har skrivit ut de sista skrivna av Olle och suttit och läst. Hela fem sidor medieval 2014 hade han skrivit på så sent som den 3:e, alltså dagen innan. Några andra dokument också där han verkligen beskriver det han känt. Jag kan höra hans röst när jag läser hans text.

Ur medielval 2014:

Bok:

The Conspiracy Against the Human Race (2010) av Thomas Ligotti

Någon beskrev den som "The Black Bible of Philosophical Pessimism". Tycker det är en bra beskrivning. Tror inte någon jag känner skulle vilja eller ens uppskatta att läsa den dock. Men jag har personligen aldrig läst något som är så klarsynt och omöjligt att bestrida. Den fick mig att inse att jag är en pessimist enligt författarens definition. "Life is that which should not be" tycker jag summerar en pessimists ståndpunkt.

Film:

The Sunset Limited (2011)

Pessimist stoppas från att ta livet av sig av kristen man. De två männen är i mannens lägenhet där de diskuterar sina liv. Två fantastiska skådespelare och bra represenation av pessimistisk filosofi. Absolut den bästa filmen jag sett.

Spel:

Brothers: A Tale of Two Sons (2013)

Äventyr. Utspelar sig i en mytlogisk/fantasi värld där två bröder ger sig ut på en resa för att hitta ett botemedel åt sin sjuka pappa. Måste spelas med en handkontroll då man kontroller de båda samtidigt med varsin styrspak. Tror definitivt det är ett spel som är bättre ju mindre man vet om det innan. Det är inte allt för svårt och det är själva resan som gör spelet minnesvärt. Absolut noll dialog och text också då karaktärerna pratar på ett fantasispråk. Väldigt visuellt och fängslande.

Vet inte varför jag sitter och läser men det är något med att höra hans röst igen. Varvar med vardagssysslor, hundpromenader och att skjutsa de andra två. Jonas åkte till Stockholm med några kompisar i några dagar. Emil har repat och spelat teater mest hela tiden så det har varit väldigt tomt här hemma.

Det var en kille på Nyhetsmorgon som hade social fobi och det var så läskigt för han sa samma saker som Olle sagt. Han led också av depression eller dippar som han kallade det. Hur man inte passar in och känner sig annorlunda. Jag är ganska säker att det var grunden till Olles problem. Den sociala oron skapade utanförskapet som ledde till depressionen. Det är så dåligt att inte vårdfolket kunnat ringa in det. Den första kuratorn (som Olle gillade mycket) nämnde detta för honom. Efter den träffen pratade han hela promenaden. Han hade fått en förklaring till varför han hade jobbigt att ringa tex en support. Varför han fick stora darren bara av att tänka på att gå till Arbetsförmedligen. Sedan mådde han dock sämre veckan efter och det var då hon tyckte att Bollnäs skulle ta över. Men där har dom i princip bara jobbat med depressionen. Dom har pratat om att göra någon utredning men skjutit den framåt då de tyckt att han varit för dålig. Jag tror så här i efterhand att det var ett stort misstag.