Hävdar rätten till mina texter!

Nu kommer mitt sista inlägg, detta ska enligt någon vara så fruktansvärt så att dess anhöriga blivit tvungna att ta bort det. Det är väldigt märkligt för jag har visat detta för ganska många personer nu och ingen tycker att frågan är särskilt hotfullt ställd. 

Obehagligt inlägg nr 3. Varning för känsliga läsare!!!! 
den 18 juni
Har tänkt på en grej. Grupp-tänket som fanns från början i sektorn var väl egentligen bra, då alla inte ska behöva engagera sig i allt. Samtidigt så tyckte jag att många grupper liksom krystade fram ideér. Mest för att ***** faktiskt ”jagade” på oss lite. Om man tittar på klubbens ganska avsvalnade agilityverksamhet så tänker jag att man kanske inte ska ta sig vatten över huvudet nu. Flera har ju hoppat av, kvar är väl vi som av eget val vill göra något för agilityn i klubben. Jag ser två huvudområden och det är träningar och hinderpark. Jag var inte ens med i hindergruppen då men nu känns det som om jag är i den. Just eftersom jag faktiskt har kapacitet att göra nåt där. Det började med tvätt och renovering av sandsäckar och nu fortsätter det med hindren. Jag gör det för att jag vill och jag tycker det är roligt. Däremot så kanske inte jag känner att jag vill lägga så mycket energi på flytt av hinder till Hertsjö eller träningarna då jag ju alltid tränar hemma. Kanske någon annan kan vara ansvarig där? Jag vill gärna fixa med hinderparken. Men jag blir frustrerad över att allt ska diskuteras i oändlighet, alla ska tycka och det är ju lite därför vi inte har några nya säckar på klubben än. Ingen har tagit ansvar för att köpa in. Trots att vi har fått igenom det i budgeten. När vi hade fixarträffen och vi bestämt att vi ska slänga några dåliga hinder och kom på att vi kan ju sälja dom. Då säger *****, ”ska vi inte förankra det i styrelsen och folk kommer att tycka saker om det här”. Jag fattade helt ärligt inte vad hen menade för jag tyckte det var så absurt. Men sedan ifrågasattes ju det, vilket är väldigt konstigt för om man har avsagt att man inte vill vara med så borde i alla fall jag bli väldigt glad om någon annan gjorde nåt, typ städade garaget. Alla var också inbjudna på fixarkvällen så jag vet inte vad man vill, att det skulle gå ut på remiss till samtliga medlemmar kanske? Jag är också helt säker på att det var mitt inlägg innan vår träff i mars som fick några att vilja hoppa av. Det inlägget där jag tyckte att vi borde kunna turas om. Det inlägget som fick ******* att tycka att jag hade ju rätt och frågade vad hon kunde bidra med. Vad hon kunde göra för klubben. Jag sa åt henne att försöka lura med ****** på att ha en agilitykurs. Ingen av oss i sektorn hade ju tid eller lust att ha en kurs och vi var lite skeptiska till det allihop *****************************. Men det blev ju en kurs med nio deltagare. Nio nya människor som kanske vill engagera sig för klubben och agilityn i framtiden. Och ännu viktigare 800 kr per kursavgift samt en del nya medlemsavgifter in som bara blir plus eftersom de gör det för morötter och inte tar ut arvode. Vart jag vill komma är: Det är alltid svårt att komma framåt om man ska diskutera allt i oändlighet. Jag kan bli lite frustrerad av det där för jag har tid och energi till att göra ganska mycket nu framöver. Jag har under många år fått vara en nej-sägare för jag har inte haft tid, nu har jag tid och jag vill göra saker. Jag har därför frågat styrelsen och de har gett oss i sektorn och mig som agilityns kontaktperson i styrelsen fullständigt förtroende att bestämma över klubbens hinderpark. ”Du får sälja vad du vill” De är bara glada om det börja hända något. Min fråga till er är alltså om jag skulle kunna få vara lite huvudansvarig för hinderparken. Så klart kommer jag behöva hjälp och såklart kommer vi ju att diskutera precis som förr i vår grupp. Men det jag vill slippa ifrån är att behöva känna att man ska fråga alla medlemmar om t ex vilka bommar som ska kastas eller målas. Det kan också vara skönt att ha någon att hänvisa till om det kommer frågor och funderingar. Hej Hopp vad säger ni, kan jag få det?

Jag får här ett positivt svar av majoriteten men några svarar negativt eller svarar inte alls. Jag svarar på det negativa direkt men jag börjar bli väldigt frustrerad över att det verkligen inte går att diskutera någonting här. Vi diskuterar i en stängd grupp som startades av en av de fem med tanke på att vi skulle kunna diskutera saker utan att behöva träffas hela tiden. Problemet för mig blir att ingen svarar på mina frågor, jag möts av kompakt tystnad. Samtidigt som de parallellt håller på och tar bort mig som vän på fb och så. Om jag inte visste att det var vuxna personer skulle jag nästan tro att de vill reta upp mig. "om vi hoppar av blir det jobbigt", "om vi tar bort henne som vän blir hon nog arg" "om vi ifrågasätter viket slalom som ska säljas borde hon bli arg", "Om vi ifrågasätter varför tunnlarna ska slängas blir hon kanske arg"

Karin Spännare:  ****** Du svarar inte på min fråga som är demokratiskt ställd. Jag vill anmäla mig som ansvarig för hindren alltså. Och nej inte bestämma själv som ****** skriver, ha huvudansvar. Någon behöver hålla i taktpinnen för att t ex anpassa hindren till de nya reglerna. Du säger att vi står på ruta ett och det tycker ju jag också men jag trodde att vi som är kvar nu är det för att vi vill göra något för agilityn och splittrade? Är det sektorn du menar. Det är väl fortfarande frivilligt att sitta med här. Du frågar också vilka som tar ansvar för de andra områdena, det kan man väl också anmäla sig till. ****** har ju fixat en kurs tex. Det där med att krysta fram idéer är det fler än jag som tyckt. Men vet du! Snart skiter jag i att ens bry mig om att det finns en fungerande hinderpark på klubben.
Svara · den 19 juni kl. 10:07

Får inget svar på ovanstående inlägg varken i vår grupp eller i riktiga livet, trots att jag träffar på personen i fråga på en tävling. Skriver då ytterligare en gång. Vid det här laget har jag för länge sedan kört igång med renoveringen av hindren eftersom en majoritet har gett mig okey.

Karin Spännare:  *******  Jag har tänkt mycket på ditt otrevliga svar gentemot mig. Jag vill ha svar på några frågor från dig nu. Om det inte fanns några krystade ideer varför tog då inte ni som var kvar i träningsgruppen tag i träningarna som vi ju bestämde på mötet 20/3. Utdrag ur ***** anteckningar: ”Hej! Lite vad vi kom fram till igår. Uteträningarna kommer vara på månd kl 18-20. Träningsgruppen kommer med mer info senare. Vi återkommer också när det blir dags att flytta hinderna”…. Och varför blev det inte något KM? 2 av 3 ur den gruppen var ju kvar i sektorn och man kan faktiskt hjälpa till att arrangera saker även om man inte sitter i sektorn. Dagen efter mötet skrev ****** ett inlägg där hen frågade om Bollnäs agility gruppen skulle vara öppen, i detta inlägg hoppar ****** och ****** ur sektorn. Jag fattade ingenting då, jag är kvar för jag vill att agility ska kunna erbjudas på vår klubb. ****** till och med nämnde att man kan byta klubb, vilket jag tycker att det kan de göra. För har man den här attityden att man bara har rättigheter och inga skyldigheter då tillför man faktiskt inte klubben mycket heller. Men den stora frågan är ju varför flera av er börjar bete sig som ni inte är egna individer och kan göra något längre bara för att de hoppar av. Har ni inget eget driv? Både ***** och du satt ju kvar i träningsgruppen. Jag har känt den här mentaliteten hela våren att flera bromsar. Som när ****** frågar om hur vi ska lägga upp träningarna och ****** röstar för planerade träningar men tar inte sedan på sig ett datum. Du skriver också att jag ska sluta baktala folk och så vitt jag vet är det bara jag som lyfter frågor och vill ha svar här. Är det någon som baktalar någon så inte fasiken är det jag i alla fall. Vad skriverier har lett till vet jag heller inte vad du syftar på så det kanske du kan förklara. Du frågar också mig vilken som tar hand om de andra ansvarsområdena och egentligen fanns det ju personer kvar från varje grupp fortfarande. Jag gick ganska länge och väntade på att ni i träningsgruppen skulle komma med planeringen för vårens träningar. Sedan vill jag också ha en förklaring till vad du menar med att vi är splittrade som aldrig förr och då hoppas jag verkligen du inte blandar in detta med ****************** det har då inget med sektorns arbete att göra.
 Svara · den 27 juni kl. 18:03

Eftersom jag fortfarande inte får några svar på mina frågor här i gruppen börjar jag känna mig riktigt frustrerad. Jag har ju inte direkt stöd från andra heller, jag har börjat märka av att man inte vill komma i onåd med dessa. Men när en av de fem frågar vilken slalomskena som ska säljas (vilket de snappar upp i ett av mina privata fb inlägg) då blir jag galen. Denne person har inte svarat på min fråga om att vara hinderansvarig. Om det är så att hundungdom äger ett slalom så hör väl det hemma i den tråden kan jag tycka. Här någonstans är nog första gången jag tappar humöret med dessa personer och ja det kanske spårar ur lite men jag passar liksom på att få ur mig allt eftersom jag också förstår att en av dem som hoppade av i mars sitter och läser våra inlägg.

Karin Spännare I detta inlägg försöker jag förstå varför det blivit som det blivit i den här gruppen. Du ****** skriver något väldigt konstigt svar som du inte förklarar för mig. Vill du hellre att vi ska kalla till ett möte? För jag tänker inte prata om det på t ex en tävling och det vill väl inte du heller. Dessutom har det framkommit att storsektorn med sina inofficiella regler som att man måste sitta med för att få träna på klubben som någon bestämt utan styrelsens beslut bildades på felaktiga grunder. Det sades att styrelsen hotade att låsa in hindren och det stämmer ju inte. Jag har fått en annan version från ett annat håll. Den här härvan är alltså byggd på en lögn från förra årets agilitysektor och i den vet vi ju vilka som satt. Kan hända det är därför jag är lite extra arg. Ibland får man inte bara sticka huvudet i sanden och låtsas som ingenting har hänt. Och vet du man kan erkänna att man haft fel och man måste kunna diskutera för att förstå hur man kan tänka olika.

Karin Spännare Jag tror mig veta orsaken till att ni ***** och ****** agerat som ni gjort fast det är ju bara min misstanke. Jag ifrågasätter Gud fader och hens assistent och dom hoppar av i Mars. I allt ni gjort efter det visar ni att ni stöttar dem. Men föreningsarbete handlar inte om enskilda personer, alla diskussioner jag hamnat hittills så har jag haft klubbens bästa som syfte. Jag raggar inga personliga supporters. Jag skiter i om folk gillar mig! Jag kommer förmodligen sitta i den här sektorn tills jag dör nu och i allt jag gör har jag klubbens bästa som syfte. Jag kommer ju dra åt mitt håll och påverka i den riktning jag vill. Jag kan ju t ex redan nu säga att över min döda kropp att de nya sandsäckarna eller de nymålade hindren ska till Hertsjö. Det man vill med klubben får man jobba för själv.

Karin Spännare Sedan är det verkligen konstigt att folk känner sig påhoppade. Vi diskuterar i en stängd grupp, det är väldigt vad känsliga folk har blivit. Ingen som bryr sig om hur jag mår när folk tex plockar bort mig som vän på fb för nåt som jag inte riktigt vet vad jag gjort. Eller skriver kryptiska meddelanden och stänger en hel grupp som **** gjorde i samband med ****, ingen fattade nåt. Eller när ***** ringer kl ett på natten och skriker att jag ska sluta trakassera hen på nätet efter att jag kommenterat ett inlägg hen lagt på fb. Jag har ifrågasatt sektorns bildande en gång. Sedan försökte jag släppa det men **** inlägg drar upp frågan igen i Mars och ****** sätt att svara mig där jag försöker starta om lite på nytt nu. Och ***** tystnad ang mina frågor. Hen antecknade ju på det där mötet i mars och det är ganska befogade frågor varför inte ni kunde fortsätta med det ni nu planerat att göra bara för att några hoppade av. ****** sa ju till och med på mötet att hen nog inte skulle kunna hjälpa till så mycket i vår. Hade inte ****** svarat på det där sättet hade aldrig den här diskussionen dragit igång igen. Och den berör ju bara oss egentligen övriga sektorn har jag inga problem att kommunicera med. Hoppas ni väljer att kliva av nu så det får bli någon slags arbetsro. Vi satsar framåt och jag hoppas verkligen ni är uppe på klubben och tränar. Var där i kväll och Gräsmattorna har aldrig varit finare, hindren är snart klara, ett långhopp är fixat och A-hindret lagat. Vi har en väldigt fin klubb! Hoppas också ni liksom jag kan skilja på sak och person för jag har då inga problem med att surra med er på t ex tävlingar. Tycker alltid det är trevligt att träffas de få gånger man gör det nuförtiden.

Efersom de som småungar retat upp mig hela våren så får de äntligen som de vill och jag blir arg. Jag tappar tappar kontrollen en aning och börjar ösa ur mig allt konstigt som hänt under flera år. Då får de ju inte stopp på mig, de vet inte alls hur de ska bete sig faktiskt. De beskriver det som att jag baktalar dem offentligt (fast det är fortfarande i vår stängda grupp) och hänger ut dem med namn (jag taggar dem för jag vill att de ska svara). När de märker att inte ens påringning till styrelseledamot hjälper då tar helt plötsligt en av dem kontakt med mig på messenger. Efter två månaders tystnad.....

Sedan spikar de sig själv i foten och beskriver mig som ett ohållbart problem som gör att de inte längre trivs på sin klubb. De anklagar mig för både det ena och det andra faktiskt där. De säger också till min vän i Frövi att det inte ska ha varit någon ide att svara mig för jag har ändå redan bestämt. Det ska heller inte vara någon ide att gå till styrelsen med det, för där är det visst någon annan som bestämmer allt.

Det hade varit så otroligt lätt för dessa att bara gjort ett annat val. Hoppa av sektorn, lutat sig tillbaka och se på hur jag fixat med hindren. Kunnat delta på de aktiviteter vi ordnat utan att ens känna tvånget av att behöva hjälpa till. Fy fan vad enkelt det skulle ha varit, i stället har man valt en strategi där man ger sig på mig som person. Man har under nio månader motarbetat och stött ut mig så jag varit på gränsen till att tappa förståndet. Helt utan anledning kan jag säga så här när jag ser tillbaka på det.

Kovo 040323 - 170926

Så kom då den dagen då man ska skiljas från sin gamle vän. Det var ju väntat han har varit krasslig länge. Mest har han varit stel och vinglig i bakbenen. Kovo var väldigt speciell med sin skotträdsla som drev honom att slinka ut ur minsta springa. Hans broskräck som nästan skapade kaos den gången vi åkte till Öland på SM. Sedan hur han alltid fick värsta paniken vid nya E4 av vägbeläggningen just där det stod Uppsala 7 km. Minns inte ens alla de gånger jag suttit i bilen unde nätter då det åskat med honom. Men med och utan det galna så var han faktiskt en helt fantastisk kamrat också. Utan att vara en stjärna inom agilityn precis, han lyckades aldrig kvala SM individuellt. Men fanns med i många år i flera laguppsättningar. Tror vi var på 7 Lag- SM tillsammans. Det sista vi körde var 2014 då hoppade han in för Salsa som kvalat men sedan kvalade Kovos lag å andra sidan in till 2015 års SM men då fick vi avstå. Han har de senaste åren hört allt säme och hört allt mindre av buller och sånt som tidigare stressat honom. Han blev faktiskt lugnare på det viset de sista åren. Sov Gott!

Stoppa Pressarna!

Är det någon mer som varit med om det att man ställer en fråga och får ett svar som gör att man bara får fler frågor? Nu när detta äntligen börjar lida mot sitt slut så funderar jag fortfarande på vad orsaken eller syftet med allt detta ska vara. En vän säger till mig, det finns ingen orsak, du måste sluta leta. Det är enkelt i tanken men otroligt svårt på natten när hjärnan jobbar själv. Det är utom min kontroll och om det nu inte finns någon orsak så återstår ju bara den nakna sanningen att syftet varit att knäcka mig personligen. I hela nio månader har jag känt mig motarbetad och utsatt av dessa personer. När min vän pratar med dem i Frövi så säger de bland annat att om hon skulle ha läst allt som jag har skrivit så skulle hon också hålla med dem. Det som är intressant med detta är att det kommer från en av de två som hoppar ur gruppen i mars. Det handlar alltså om något av nedanstående inlägg.

Obehagligt inlägg nr 1. Varning för känsliga läsare!!!!
Karin Spännare
den 8 januari
Hejsan!
Jag känner att jag måste lyfta en sak innan jag går ur sekten förlåt sektorn... Det är ett litet frö som växt sig till en klump i magen på mig, jag måste få lyfta detta. Jag blev med av en anledning, att jag inte vill att agilityn ska dö ut på vår klubb. Har inget behov för egen del av att det finns en bana på klubben. Men som medlem har jag rätt att träna på brukshundklubben och dess hinder och bli inbjuden till klubbens aktiviteter.
Tre saker jag tänkt på de senaste veckorna. 
1. Det är jättekul att träningsgruppen blev så många och kom igång men om man som ny medlem vill hoppa på finns ingen information om detta. Det togs liksom in anmälningar innan och sedan är det liksom kört, ända till mars. Ingen man kan kontakta på hemsidan heller.
2.När träningsgruppen arrangerar sån här typ träningstävling "tomtehoppet" borde man ställa sig frågan om det är något man kan annonsera om för alla medlemmar. De som inte varit med och delat på hyran kan ju få betala en 20:a så blir det lite pengar in i stället. Är ju bara och se till mig själv som inte ville vara med på gemensamma träningarna men banträning är jag riktigt intresserad av.
3.Sedan vet jag inte om ****** kursen är på eget bevåg av ****** och då får ju hen bjuda in vilka hen vill. Men är det tänkt att klubben (sektorn) är arrangör så måste man väl annonsera på typ hemsidan. Nu vet ju ett helt gäng som tävlar för Bollnäs (eller jag vet i alla fall två J) inte ens om att hen kommer..... De har inte ens fått chansen att anmäla sig på åhörarplats.
Jag tänker att sektorn måste jobba för alla medlemmar, som det är nu blir det som att sektorn ordnar grejer för sektorns medlemmar bara. Om vi fortsätter arbeta på detta sätt så förstår inte jag hur vi ska locka "nya" till oss. Agilitysektorn måste ju arrangera grejer som är öppna för alla medlemmar. Om ni tycker att jag är helt ute och cyklar så säg ifrån, men jag känner inte att det här är rätt sätt för mig att bevara agilityverksamheten på klubben.

Jag blir efter detta tillfrågad om att sitta med i styrelsen och eftersom jag faktiskt äntligen har tid så säger jag ja. Efter mitt första styrelsemöte får jag en ganska klar bild över varför det är som det är på vår klubb. Då skriver jag mitt nästa inlägg.

Obehagligt inlägg nr 2. Varning för känsliga läsare!!!!

Karin Spännare
den 17 mars

Jag sitter ju i styrelsen nu och efter ett möte där så förstår jag lite mer varför vi (agility folket) hamnar i detta läge som blev i höstas. Det var när ingen ville sitta i sektorn och styrelsen hotade med att låsa in hindren. Innan man börjar gapa om inlåsta hinder, indragna SM bidrag eller varför styrelsen inte vill upprusta hindren bör man ställa sig frågan: Vad har jag gjort för klubben? Vad kan jag bidra med? Vissa år kanske man inte kan vara så aktiv p gr av jobb, barn eller andra skäl. Men man borde kunna turas om! Det är ganska många av de agilityverksamma som aldrig dragit lasset av att suttit i styrelsen, någon sektor eller haft kurs. Dessutom har man två år i rad lagt en minusbudget och verkar inte direkt intresserade av att dra in pengar ens till sin egen verksamhet. Så jag förstår faktiskt styrelsens syn på det hela. Grejen är ju att det alltid finns något att bidra med i en klubb. Jag kanske inte kan ha kurs men jag är en ganska bra webbmaster. Att vara i köket eller hjälpa till på fixardagar kan ju alla. Det är liksom på hela den grunden en förening vilar men många föreningar vittnar om att det blir allt svårare och få folk att engagera sig. Jag har gott samvete, jag känner att jag dragit mitt strå till klubben. Har du?

Strax efter detta hoppar 2 av dem av sektorn och går ur vår grupp. De är också dessa två som sedan i början av juni tar bort mig som vän på fb, jag är väldigt förbryllad över det för jag har inte ens skrivit mitt tredje inlägg ännu. Jag har alltså ingenting med de två att göra just då, jag misstänker dock att det har med ett annat ärende att göra. Jag tycker också under våren att det är väldigt trögt att komma vidare och har en känsla av att flera av de som valt att stanna kvar i sektorn motarbetar. Främst mig förstås men det drabbar även de övriga som sitter kvar i sektorn, de jag inte har några problem att kommunicera med. Jag tycker sektorn fungerar dåligt, allt går långsamt och jag vill sätta igång med grejer. Skriver då mitt tredje inlägg som blir det som slut få dem där att visa inte bara mig var de står utan även dom och de andra också.....

Intensiv vecka

På måndagen lekte jag en hel del med gubben. Vi plockade undan pump och elaggregat på andra sidan vägen. Lagade staket och klöpp lite gräs. Det var blött och eländigt men långt så det var bara att passa på. Jag var och halmade åt fåren, bytte vatten. Snurre kom hem och käkade lunch och lånade tvättmaskin. På eftermiddan var jag ganska trött blev sittandes framför tv:n och kollade på nån barnfim som handlade om hästar. Gick och la mig riktigt tidigt men kunde som vanligt inte sova. Det är ju sjukt att det inte bara ska gå. Vågade mig äntligen upp på vågen och jag vägde bara 48 kg nu. Skickade upp gubben och väga sig på den samme. Han kom tillbaka upprörd över att vågen visade fel, han vägde nämligen för mycket. Måste kanske kolla upp det där, fast jag känner mig ju så pigg. Tror Salsa sympatiserar också för hon blir då bara smalare och smalare hon. På jobbet har det varit bra, full fart hela veckan med lång dag på onsdagen. Tänkte gå till Hallen på torsdagen men orkade inte, gick bara förbi. Idag fredag slutade jag halv 4 och orkade mig faktiskt dit. Satte upp fyra hinder och en lång tunnel. Tränade bakombyten, fram och kom hit. Vi hade nåt att fira också tyckte gubben så vi käkade stubbe.

Tog en häftig bild på Vie och Salsa på promenaden en morgon. Ser ut som lilla bitchens huvud växt ut ur Vies rumpa. Också en sorts snigel i ögat.

Västerås

Alltså älskar upplägget de hade. Fick i och för sig åka vid halv sex men sedan gick det i en himla fart och jag var färdigtävlad vid 12.30. Det var två agilitylopp och ett hopplopp. Snabbt och effektivt då xlarge och large körde klart alla sina innan de små kom dit. De körde även prisutdelningarna direkt efter. I första klassen hade tjejerna 15 fel var men kom 2:a och 3:a. I den andra hade de 10 fel var men då fick vi inge pris. De andra var väl bättre där helt enkelt. I sista hopploppet så kom Salsa 2:a, hon brukar ju vinna när hon går felfritt så det var lite ovant. Fast hon hade några långa svängar där hon tappade det. Tänkte på det sedan när jag körde Vie att hon fick en mycket bättre start. Hon diskade sig dock senare. Uno strulade i slalomen i alla tre klasserna, gick in fel, ramlade ur och gick ut fel. Provkörde Volvo idag då gubben ville spara på mil på vår. Passar ju bra om jag kanske ska byta bilmärke 😂 länge tills vi ska byta bil dock. Det enda jobbiga som hände var väl att larmet gick. Hemma vid halv fem och då hade jag stannat till en snabbis i Gävle. Var ut med hundarna och var och släppte ut kvigorna där hemma, lämnade tillbaka bilen. 

Äntligen tillbaka

På måndagen var jag ju ledig och utan att slita ut mig så kunde jag i alla fall städa huset. Byggde även ut fårens hage då det var så himla gott gräs där nu, de blev glada så klart. Var till Bollnäs och besiktigade Jonas bil (eller min, är ju jag som står som ägare på den) Passade på att handla grejer till Hallen, sånt man kan köpa alltså. Även om jag varit trött och sovit dåligt hela veckan så var det skönt att vara tillbaka på jobbet. Har saknat alla unga människor och framförallt så har jag saknat mina kollegor. Har nog världens roligaste jobb! Tisdagen blev väldigt lång då jag började dagen med att hämta gubben på Volvo och på kvällen var jag på sektormöte. Tog med Vie upp så hon fick köra balansen på klubben. Hon ramlade ju av i mörkret i Frövi och i Haninge var hon rädd för den. På klubben nu gick det hur bra som helst i alla fall. Var jätteskoj för det körde igång både rallykurs och en valpkurs. Alltså hur söta kan inte valpar vara liksom? Träffade bland annat världens sötaste golden. På onsdagen hade vi skoljogg vilket var ganska bra då man fick friskvård på köpet liksom. Joggade / gick två varv eftersom jag var stärkt efter min senaste joggingupplevelse i Haninge skogen. Tur jag hade ombyte med mig eftersom jag stängde sedan. Resten av arbetsveckan bara susade iväg, äntligen fick jag sjunga med gullungarna på förskolan också. Och äntligen drog sista gängen igång med sina ordinarie lektioner. Torsdagen bjöd på ett härligt regnväder vilket mest gjorde att det var byte av kläder hela dagen. På kvällen gick jag förbi Hallen och körde balans och sedan en kort övning på två hinder. Tränade både ut kommandot och bakombyte. Älskar just det att bara köra någon liten grej. Om det inte varit för att jag sover dåligt på nätterna så var ju detta en kanon vecka. 

Konstig känsla

Fast den logiskt tänkande delen av min hjärna säger att jag ska skita i de där som inte gillar mig så fungerar det inte så. Att se på saken som att det är de som valt bort mig, klubben och Hundhallen, alla tre arenorna faktiskt. För det är ju faktiskt dom som har dragit det dit vi står idag, det är inte jag. Att göra det är lätt i tanken men fungerar inte i mitt dagliga liv. För trots detta logiska tänk så beter jag mig som en mussla och sluter mig i mitt skal. De begränsar mitt på det sättet att jag inte längre vill vara social och snacka med folk på samma sätt som förr. Jag vill heller inte handla på vissa ställen längre bara på grund av att jag skulle kunna ha oturen att träffa på någon av dem i så fall. De har tagit bort en del av min personlighet för jag är ju allmänt känd för att kunna surra med de flesta liksom. Min hjärna lägger mycket energi på att analysera ett grattis på klubbens facebooksida. Ett grattis från nån som har plockat bort mig som vän på fb två månader tidigare. Både hen och jag vet ju att hen gjort det, jag har tolkat det som att hon inte gillar mig och så ändå ett grattis. Det står där och pekar finger åt mig bara. Det är en slags psykisk misshandel som jag inte kan förklara riktigt. Jag tolkar det bara som att det ska då inte synas utåt bland våra gemensamma vänner att det är något otalt mellan oss. Så även om jag inte tagit direkt fysisk skada så har det skadat mig psykiskt. Jag har rannsakat mig själv till vansinne de senaste månaderna och kommit fram till att: jag har ett fungerande arbetsliv och ett fungerande privatliv. Jag har aldrig någonsin upplevt att jag har haft samarbetsproblem med någon alls förr faktiskt. Då har jag ändå ganska många års högskolestudier bakom mig då man blivit ihopsatta i grupper hur som helst. Då kommer jag också fram till slutsatsen att hela den här konflikten kan inte bero på mig. Klart jag har en del i den men jag får ju aldrig veta på vilket sätt för det kan ju ingen vara så vänlig och tala om för mig. Från ett annat håll så skriver någon att det är tjafs i klubben, tjafs i privatlivet, tjafs på jobbet och då funderar jag om den har rannsakat sig själv på samma sätt. För är det tjafs på precis alla nivåer så kanske man har en del med det själv att göra.

Ny branch?

Skulle ju hjälpa till på klubbens spårtävling. Var i köket och det har man ju viss efarenhet av men blev också utkastad som skrivare åt några jyckar. En gång för länge sedan körde jag faktiskt lite spår med Ville. Han blev väl uppflyttad från appellen men sedan blev det inget mer. Lydnadschampion blev han i alla fall. När jag stod där och skrev åt domaren alla kända begrepp som tränger, kommando och position så kom jag ihåg att jag varit skrivare många gånger förr. Att jag också varit tävlingsledare i nåt sammanhang. Men mest kom jag att minnas att det var en ganska härlig känsla det där också ibland. När man hade den där fina kontakten som man faktiskt kunde ha ibland. När han bara såg konen, rutan och bara smack låg i den. Åhh vad jag älskade den hunden! Inte bara på agilityplanen utan överallt. Han var en på miljonen tror jag. Så om jag får tråkigt framöver med all min nyvunna fritid kanske det blir en återdebut på lydnadsplanen också.

Älskade Hall

Älskar vår lilla Hall. Denna helt galna ide som började gro i bilen hem från en Jenny Damm kurs kanske 2010. Lokalen visste vi fanns och det enda bekymret var egentligen att golvet var i tre nivåer och vi tyckte även att det var i minsta laget. Men med tanke på allt som redan fanns takhöjd, värme och belysning så kändes det okey ändå. Snart firar vi 6 års jubileum och jag tycker den är helt lagom stor. Idag hade det regnat, jag var inte hundra pigg ännu och var ganska orkeslös. Tog en promenad dit, planerade träningen i huvudet, ville ha med slalom åt Vie och inte springa för mycket själv. Satte upp tre hinder, ett slalom och en lång tunnel. Fick in flera olika varianter på starten, bakombyte in i tunnel och slalom samt blindbyte efter slalom. Tränade tre hundar, plockade ihop och gick hem. Effektiv tid 1 timme! Tur det blir vinter så det blir någon kvalite på min träning igen. Alltså får aldrig till samma rutiner och bra tänk på sommaren fast jag har komplett bana ute på gräsmattan.

Pang! Där fick de mig att falla

Kände mig faktiskt lite gladare igen tills detta dök upp. Dessa minnen på Facebook tar snart kål på mig. Inte så mycket just för de står där och pekar finger åt mig. Det beskriver nämligen relationen jag haft med dessa. Lite glatt, ytligt men ändå så pass att jag hade ordnat med resan. Bokat hotell och flyg och så.

Tänkte just på detta inlägget som dök upp idag och är från 2014, alltså tre månader efter att Olle lämnat oss. Jag förstår verkligen inte vad jag gjort för att förtjäna deras hat. Jag har en vän eller jag vet att jag har fler men den här vännen är den enda som har stöttat mig offentligt. Som har vågat sagt till dessa att hon tycker att det dom gör mot mig är fel. När min vän pratar med dem i Frövi så förklarar de andras tystnad med att de håller med dem. Jag har tolkat de andras tystnad som att de inte vill bli ovän med någon. Fast det mest förbryllande som kommer upp när hon pratar med dem är att: De försvarar sitt beteende genom att skylla på att jag ska må dåligt och har tappat greppet. Det ska alltså bero på att jag inte kommit över Olle ännu, det som händer 2017. För att i stället stå till svars för sitt eget handlande så ska de lägga över det på mig också. Ett ganska fegt sätt att minimera sitt egna ansvar. En säger också när min vän pratar med dem att jag sagt att hen är ond. Fast det har jag inte sagt, jag skriver det i ett personligt meddelande där jag beskriver min icke relation till denne. Det är efter en lång konversation där jag känner att det är mer givande att diskutera med en guldfisk. Jag får ändå inga svar på mina frågor.

Hade ju inte tänkt svara nåt mer men nu kunde jag inte låta bli. Har inte gnällt på nån som inte vill göra nåt bara dom som hindrar oss andra. Sektorn är också informerad ****************** och det har jag ju förstått nu att dom läcker som ett såll. Fast det där spelar egentligen ingen roll. Jag köper inte din förklaring till bortplockandet på fb hur som helst och egentligen är det ointressant. Det enda som är intressant är att du gör det och vilken tillfällighet ****** också gör det i samma veva. Bland över 670 vänner så väljer du aktivt att plocka bort mig för att du inte vill se mina inlägg. Jag är faktiskt ganska tacksam över att få reda på ditt rätta jag så jag liksom inte som de andra går runt och tror att du är en god människa. Jag tycker du är en falsk person som kliver över folk och ljuger för att få din vilja fram. Jag har lärt mig ett nytt uttryck på sistone "en relation kan också vara en icke-relation". Jag bestämde redan då att jag aldrig mer ville ha nåt med dig att göra. Jag svarade bara nu för att du skrev. Från mitt håll innebär det att jag inte kommer gå någon ********** och inte några av mina närmaste heller. Förmodligen kommer det ********* också. För just nu tycker jag till och med att det känns osmakligt att köra runt *********** Så illa är det! Så om du håller dig därborta *********** och bara kontaktar mig i form av webbmaster så ska det nog gå bra. 

De använder dessutom detta privata meddelandet och beskriver det som att jag ska ha talat illa om hens familj i ett inlägg när de i juli spikar sig själv i foten. En annan ska också ha sagt till min vän, att om hon hade läst det som jag skrivit i vår sektorgrupp så skulle hon också hålla med dem. Vilket också är intressant då denne person hoppar ur i mars och inte ser inläggen efter det. Det finns ett till problem med att hänvisa allt till mina sk obehagliga inlägg. Det är det att rättigheterna till mina texter äger jag. Det finns en yttrandefrihet i detta landet och var jag väljer att publicera mina texter är mitt val. Men nu tänker jag i alla fall skriva det jag aldrig sagt innan. 

De är onda människor och mår jag dåligt nu så beror det bara på dom. Och eftersom deras enda syfte verkar vara att såra mig så Grattis! Nu har de fått mig att vackla en liten stund. Men bara en stund!

Låg

Känner mig så jäkla liten ibland som när en vän åker bort och jag inte kan ringa henne. Eller när jag tänker att en annan vän avstår saker bara för min skull. Eller när jag blir paranoid och börjar räknar de personer jag på riktigt kan lita på. När jag räknar då när jag känner mig så är det inte många. Idag räknade jag till fyra som jag riktigt vet var jag har. Jag känner mig svag och dålig som tar åt mig av sånt jag får höra att någon ska ha sagt om mig. Att någon inte vill sätta sin fot på klubben så länge jag är kvar. Det är en ganska grov anklagelse mot mig som person det faktiskt. Samma att någon har hört att de ska vara portade från klubben. Jag vet inte om jag ska vara den skyldige till det också. Oavsett vem som portat någon så är det då inget jag har sagt eller hört talas om. De kommer heller inte om vi ordnar t ex tunnelrace och de kan inte ens gilla inbjudan. Detta drabbar ju inte bara mig utan de andra också. Jag började året med att tvätta, laga och fylla 20-talet sandsäckar som dessa personer haft på sina träningar i ett skitigt ridhus. Där jag inte själv tränat. Jag har fixat med hinderparken, anpassat alla hinder till den nya storleken. Städat garaget och inventerat hinderparken. Jag hade väl inte direkt väntat mig ett tack av någon av de där. Men jag har verkligen inte gjort mig förtjänt av att bli utpekad som den som gör att de inte trivs på sin klubb längre. De dyker dessutom upp som minnen på Facebook nästan dagligen. Just idag blev det så himla uppenbart då ett minne från hösten 2014 dök upp. Flera av dessa så kallade vänner har skickat kramar i kommentarerna. Jag trodde då att det var äkta, att det var personer som verkligen brydde sig om mig. Nu vet jag bättre och deras ❤️ står bara där och pekar finger åt mig. Och som sagt jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska ha gjort dem, fast de beter sig som att jag har eldat ner deras farmors hus eller nåt! Jag fixar med en sista gåva till världens finaste person som lämnat oss. Den sista gången jag träffade henne peppade hon mig eftersom jag kommit på kant med en del gamla vänner. "Kom ihåg att det bara är en hundklubb" sa hon till mig. Allt tjafs som pågår och har pågått i så många år har sånt litet värde för mig egentligen. Men jag tycker samtidigt att det går en gräns för vad man ska behöva utstå för att man engagerar sig ideelt och för mig går den gränsen vid trakasserier, olaga intrång, hot och mobbing. Ville bara säga det.

Haninge

For till Haninge och tävlade med dogsen. Kul för att Barba och Stella kom och kikade. Gillade upplägget på lördagen då jag inte behövde åka hemifrån förrän vid 9.30. Sedan var det väl inte så mycket att hurra för då det gäller resten. Inte speciellt bra priser, eftersom jag lyckades vinna en hoppklass på lördagen med Uno så vet jag det. Det var dock ett lopp med fem fel. Salsa körde också ett skapligt 5 fels lopp på lördagen annars var det mest disk. Det var typ 1-4 hundar runt bara, banorna var inte ens utmanande. Jag tycker alltid jag brukar komma hem full av inspiration och nya träningsideer men den här gången var det inget som tilltalade mig alls. Det var fula fällor och inga linjer alls, mycket runt och maxade hinder. På flera ställen fanns inga vägval och av säkerhetsskäl var man tvungen att välja den längsta vägen. Det gynnade liksom de hundar som travade runt banan. I sista loppet på lördagen började till och med Salsa misströsta. Hon frågade hela tiden och blev så otroligt osäker. Hon brukar ju ändå klara av ganska stora svårigheter men till och med hon tappade sugen. På söndagen var det två agilityklasser först så då körde bara Uno och Vie. Till sista hopploppet var salsa i alla fall galet taggad igen. All osäkerhet från lördagen var som bortblåst och trots att det inte gick hela vägen så gjorde hon ett superfint lopp. Tog ett hinder från fel håll tre hinder från slutet. Även om själva tävlandet inte gick så bra så var det en skön helg ändå. Vi bodde på ett jättefint och fräscht hotell. Det enda som var lite skumt var att det pågick en bröllopsfest där. Så nör jag ramlade in lite småskitig med stor ryggsäck och tre hundar så mötte jag brudparet i foajén. På lördagskvällen åkte jag till Vega och spanade in Sara och Håkans gamla hus. På söndagen traskade jag iväg efter ett spår och när jag äntligen fick på gps:n så var jag 43 minuters gångväg från klubben. Jag tror inte jag joggat sedan jag gick gymnasiet men det fick jag göra nu.

Fin vecka ändå

Det känns som att veckorna bara far iväg nu. Stefan jobbar ju skift vilket gör att jag har kvällarna helt för mig själv. Har hunnit med att träna lite och klippt gräset. Efter en härlig dag på orn i onsdags så lyckades jag backa in i ett träd. Fick lite extra att fixa då om jag säger så. Väldigt onödigt och en väldigt dyr läxa för att lära sig använda backkameran. Tur i oturen var det ju ändå att vi hade rabatt på självrisken och att Karrossericenter ligger på vägen till jobbet. De fixade till den ganska ordentligt på fredagen så jag fick upp luckan. På onsdagskvällen kom Erika och Nora och tränade en sväng. På torsdagen var Jonas hemma så då fick jag också lite sällskap. Var ju inte för att träffa mig direkt men han skulle kolla på fotboll. På fredagen kom Emil hem och då hämtade jag honom i Bollnäs. Han hade åkt bussen dit och träffat någon kompis. Då passade Jonas på att följa med och bli lite sponsrad på kläder och Emil med för den delen. Tur de har en rik morsa som bara betalar och ser glad ut. Sedan köpte vi med mat hem, inte ofta hela familjen äter ihop längre. Var och kollade till fåren just när solen gick ner. Fort de blir mörkt nu, tur jag har bra lyse så jag kan träna ute ändå.