Låg

Känner mig så jäkla liten ibland som när en vän åker bort och jag inte kan ringa henne. Eller när jag tänker att en annan vän avstår saker bara för min skull. Eller när jag blir paranoid och börjar räknar de personer jag på riktigt kan lita på. När jag räknar då när jag känner mig så är det inte många. Idag räknade jag till fyra som jag riktigt vet var jag har. Jag känner mig svag och dålig som tar åt mig av sånt jag får höra att någon ska ha sagt om mig. Att någon inte vill sätta sin fot på klubben så länge jag är kvar. Det är en ganska grov anklagelse mot mig som person det faktiskt. Samma att någon har hört att de ska vara portade från klubben. Jag vet inte om jag ska vara den skyldige till det också. Oavsett vem som portat någon så är det då inget jag har sagt eller hört talas om. De kommer heller inte om vi ordnar t ex tunnelrace och de kan inte ens gilla inbjudan. Detta drabbar ju inte bara mig utan de andra också. Jag började året med att tvätta, laga och fylla 20-talet sandsäckar som dessa personer haft på sina träningar i ett skitigt ridhus. Där jag inte själv tränat. Jag har fixat med hinderparken, anpassat alla hinder till den nya storleken. Städat garaget och inventerat hinderparken. Jag hade väl inte direkt väntat mig ett tack av någon av de där. Men jag har verkligen inte gjort mig förtjänt av att bli utpekad som den som gör att de inte trivs på sin klubb längre. De dyker dessutom upp som minnen på Facebook nästan dagligen. Just idag blev det så himla uppenbart då ett minne från hösten 2014 dök upp. Flera av dessa så kallade vänner har skickat kramar i kommentarerna. Jag trodde då att det var äkta, att det var personer som verkligen brydde sig om mig. Nu vet jag bättre och deras ❤️ står bara där och pekar finger åt mig. Och som sagt jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska ha gjort dem, fast de beter sig som att jag har eldat ner deras farmors hus eller nåt! Jag fixar med en sista gåva till världens finaste person som lämnat oss. Den sista gången jag träffade henne peppade hon mig eftersom jag kommit på kant med en del gamla vänner. "Kom ihåg att det bara är en hundklubb" sa hon till mig. Allt tjafs som pågår och har pågått i så många år har sånt litet värde för mig egentligen. Men jag tycker samtidigt att det går en gräns för vad man ska behöva utstå för att man engagerar sig ideelt och för mig går den gränsen vid trakasserier, olaga intrång, hot och mobbing. Ville bara säga det.