Utdrag ur en del:
"Varje år är det 1 500 personer som dör genom självmord. Det är ungefär fem gånger fler än i trafiken. Bland män i åldern 15–44 är självmord den vanligaste dödsorsaken. Runt varje självmord finns ofta 10–15 närstående som behöver stöd för att återfå en bra livskvalité och inte själva drabbas av psykisk ohälsa.
Synen på självmord präglas av tabu, rädsla och bristande kunskap. En av de många förbisedda aspekterna är att antalet självmord ökar under sommaren. Detta märks tydligt på Minds stödverksamhet Självmordsupplysningen, dit många vänder sig under sommaren. Vården, välfärden och samhället i stort borde anpassa sig och förebygga detta. I stället fortsätter vi att förtränga frågan"
Vi har ju också reagerat på det här med att det inte finns någon att prata med. Alla säger att ni behöver nog prata med någon. Men vi har inte fått ett nummer att ringa ens. När vi lämnade akuten den där eftermiddagen var det ingen som kollade vår psykiska status, det borde väl verkligen vara rutin? Vi hade ju två barn till med oss och dom har ju ingen aning om vad vi är för familj. Tänk om jag var en morsa som tog på mig hela skulden och kanske åkt direkt hem och skjutit skallen av mig? En paradox är ju att räddningstjänsten som kom och dök efter Olle fick erbjudande om krissamtal redan samma kväll. Men hans pappa som var den som först var i vattnet och letade har fortfarande inte fått erbjudande om något samtal. Vad är rimligheten i det? Lägg därtill att vi har haft ett litet helvete under sjukdomstiden också.
Hur ska man komma tillbaks?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar