Äntligen är jag på väg

Luften är så mycket lättare att andas nu, jag känner hur styrkan jag har tvivlat på att jag hade kommer tillbaka. Detta inlägget blir nog det sista i frågan, jag har skrivit på det i snart 14 dagar. Jag har äntligen skrivit av mig allt, för precis som 2014 så har jag behövt skriva. Jag har här i bloggen lagt ut mina inlägg och frågor i sektorn under detta år. De inlägg som jag har blivit väldigt dåligt behandlad p g r av. Jag har behövt lyfta ut dem i offentligheten mest för att få bekräftat att jag inte är galen. Jag har verkligen inte baktalat eller varit elak mot någon där. Jag har också behövt prata med folk och försökt att ”turas om” med mina vänner för det är bara några få jag på riktigt haft vid min sida. Det är däremot ett helt gäng strutsar runt omkring oss, ni vet stoppa huvet i sanden och jag vill inget veta attityden. Även om en del av dessa sagt att de stöttar mig så har ingen stått upp för mig offentligt. Så när de går ihop 5 mot 1 så är det ingen som nämner att detta är fel. Därför räknar jag dessa som medlöpare, de är inte aktiva i mobbningen men de säger heller inte stopp. Dessa personer måste jag också förhålla mig till och jag har valt att inte umgås så mycket med dem bara. Jag är med dem jag kan slappna av med och lita på ett tag nu. Jag har nu vänt på alla stenar som finns, jag kommer aldrig förstå orsaken till detta. Men någon form av slutsats har jag dragit.

Jag tror egentligen inte det är mig personligen det handlar om, i alla fall inte när det gäller den delen som handlar om klubben, jag bara råkade komma in och "byta lag". För det som händer under 2017 har hänt förr bara att jag inte sett det på så nära håll. Det har alltid pågått något slags krig mellan agilityfolket och "dom", vilka dom är vet jag faktiskt inte riktigt om det är styrelsen, bruksfolket, lydnadsfolket eller bara alla de medlemmar som inte håller på med agility. Jag har aldrig riktigt fattat det där för redan på tävlingen i början av 2000 hade jag hand om kiosken tillsammans med en av dom och det hade vi även på Bolleberget, tror det var 2005. Det har alltid pratats om att dom inte hjälper till och motarbetar agilityn. Agilityfolket ska ha känt sig utanför många gånger och det har varit flertal krismöten på klubben under årens lopp. Och om jag tittar tillbaka på dessa så finns de här personerna i periferin i varje kris, direkt inblandade eller lite vid sidan av. Jag har aldrig varit så mycket på klubben egentligen då jag ju har haft egen bana. Jag gick med i klubben 1996 kanske, för -97 började jag i alla fall att tävla. Jag har varit webbmaster i 10 år och har då haft kontakt med alla sektorer och arbetsgrupper.
Jag har också varit i känslan av att varit motarbetad av dem förr och det var när vi byggde Hundhallen 2011. Vi var tre agilityaktiva ur klubben som tillsammans med våra familjer startade föreningen som driver Hallen och byggde den. Vi la otroligt mycket tid, kraft och eget kapital i den från början. Vi hade behövt stödet av att t ex klubben hyrt in sig där. Men det ska ha tagits upp på ett möte och besvarats som att vi ska inte gynna någon privat. Lydnaden bokade in sig den första vintern men inte agilitysektorn. Jag har aldrig lagt någon energi på det där, tyckte mest att det var deras förlust. Men jag har tänkt på det nu 2017 eftersom det alltid verkar vara samma folk inblandade.

En del saker när de gäller de här personerna gör mig dock riktigt förbannad så här efteråt. Flera av dem har nämligen erfarenhet av föreningsarbete och är utbildade funktionärer. De verkar dock vara helt ovetande om vissa delar i regelverket vi lyder under, t ex att: Svenska Kennelklubben (SKK) och därmed även Svenska Brukshundklubben (SBK) eftersträvar en god medlemskultur där förtal, förolämpningar eller mobbning av medlemmar eller andra inom SKK/SBK inte ska förekomma. Detta framgår tydligt sedan det infördes i SKKs grundregler. Man kan heller inte gå förbi styrelsen och hävda att alla som vill träna agility måste sitta i sektorn utan dess vetskap då styrelsen ju utser sektorerna. Utdrag ur SBK: stadgar. § 8 Lokalklubbsstyrelsen utser samtliga ledamöter, varav en sammankallande, inom varje kommitté eller arbetsgrupp. Jag tycker alltså att de utifrån sina erfarenheter och meriter har agerat väldigt oprofessionellt också.

Men även om jag kommit fram till att det inte handlar om mig personligen så har det drabbat mig som person och det kommer att ta så mycket längre tid att reparera. Jag har dock så smått börjat ta tillbaka rätten till min existens. Har t ex undvikit en affär ett bra tag nu men nu ska jag försöka tuffa till mig igen. Varför ska jag undvika den? Det är de som har gjort dumt och borde skämmas. Någons arbetsgivare skulle veta att jag slutat handla där p g r av det de gjort mig. Sedan är det detta med vår gemensamma historia. Jag brottas dels med de riktiga minnena som att jag tog med någons hundar och besiktigade dem inför ett SM. Eller att den samme presenterade mig för min kennel för ca 19 år sedan. Eller att vi rest på flera resor ihop, vilka jag dessutom ordnat med en del av dem. Men jobbigast är fortfarande de där på fb, de är så oförutsägbara. Den minsta kommentar retar upp mig liksom. Som den här om att man kommer att sakna mig och Uno på kursen. Då var jag ju tydligen en person som de uppenbarligen tyckte att jag tillförde något på en kurs eller hade det trevligt med på en resa. Jag är nämligen den samme, jag har inte ändrat mig. Jag förstår då inte hur man mindre än två år senare gör mig så ont så jag aldrig mer vill sätta mig i sitsen att ens prata med dem, ännu mindre gå en kurs.

Det som också skrämmer mig lite är att jag numera vet att jag inte är den förste. Har hört talas om flera som varit utsatt och då talar vi i tid om någon för tio år sedan och någon före det. Jag blir så jäkla förbannad då! Kan ingen få stopp på det, hur länge ska det få hålla på? Någon lämnade klubben, la locket på, pratade inte med någon om det. Men jag tänker inte lägga locket på eller vara tyst och om någon frågar vem det är så kommer jag gladeligen skrika ut dennes namn. Det kan nämligen vara läge att den här personen faktiskt börjar tänka till innan man vänder en hel flock mot en. För som jag ser det så är de bara två frågor vi två varit oense om och det är att: Jag tyckte inte att man skulle vara tvungen att sitta i sektorn för att träna på klubbens hinder eller delta i aktiviteter. Sedan tyckte jag att idellt arbete på klubben ska vara lika för alla, oavsett vad man har för yrke. Om man inte klarar att bli ifrågasatt när det gäller två frågor i en hundklubb då undrar jag vilken självbild man har. För det finns inget annat här. Jag har som sagt letat och frågat men det är verkligen som att diskutera med ett kex. I den sista konversationen mellan oss så frågar jag varför hen tagit bort mig på fb som vän. Det ska handla om att hen inte vill se mina inlägg och att jag inte uppskattar hen längre.

Mina svar i den sista konversationen

Konversationen slutar hen med en tumme upp. Jag tror då att de äntligen fattat att man ska kliva åt sidan om man inte vill något med klubben. De tolkar det som att man måste beskriva mig som ett ohållbart problem som gör att de inte trivs på sin klubb. Efter att de gör det blir denna konflikt offentlig, den har innan bara varit något jag brottats med själv. Det som var nytt för allra mest den av dem som styr de andra var nog att det som fungerat förr, att stöta ut folk liksom inte bet på mig. Jag hade redan tagit upp problemet i sektorn med styrelsen och hade dem med mig. De här personerna är dessutom inte särskilt samordnade då den ena inte vet vad den andre sagt och gjort. Så någon månad senare står vi här och dessa personer tävlar inte ens för oss längre. Då blev liksom det där sista de gör ännu mer obegripligt. För om de ändå skulle lämna klubben kunde de väl bara ha struntat i att göra det. Då hade vi kunnat fortsätta våra parallella liv, de tar det till den här nivån, inte jag. De måste kunna stå till svars för sina handlingar också.

Slutsatsen av det personliga som drabbat mig är att det går inte att tycka annat än en viss person. Det är bara så och då vet inte jag om jag tycker att det är en särskild trevlig person. Att denne dessutom har förmågan att samla folk omkring sig gör ju att det är otroligt svårt att värja sig. En respekterad person med ett gott rykte som gör att den verkligen inte behöver hålla på så här egentligen. De ger sig också på en klubbkamrat och en gammal vän på ett sätt som ingen människa ska behöva vara med om. När jag fick prata med en annan som varit med om det samma så var det skönt men ändå tragiskt på något vis. För om jag nu vet om åtminstone oss två och någon mer och så långt som 15 år tillbaka i tiden så finns det ju antagligen fler och då tycker jag att det kan räcka nu. Jag tänker inte vara tyst, jag tänker fortsätta med agilityn och jag tänker stanna kvar i min klubb. Och för mig har vissa för alltid ramlat ner från sin pidestal där de satt sig själv. För mig är hen och anhanget luft, jag tänker aldrig mer lägga energi på dem. Det här måste få ett slut och för att använda hens egna ord. 

Jag håller på med det här för jag tycker det är roligt och jag tycker inte du uppskattar mig längre.