Knäckhjärna

När man blir sjuk upplever jag det som en annan dimension av livet liksom. Nu vet jag inte hur de där medicinerna påverkar mig men jag tycker hjärnan känns lite knäckig. På måndagen kände jag mig ändå lite piggare, hostade mindre. Orkade sortera posten som legat på bordet i typ tre veckor. Var till Hallen och kollade till den, tömde burken på vatten under elementet som ju läcker. På kvällen fick jag besök igen när Helen, Liza och ungarna tittade förbi. De hade med sig tårtrester efter Olles kalas så inte ens fika behövde jag fixa. Uno var överlycklig! Om man skulle fråga Uno vad som fattades här så är det nog att han skulle vilja haft några barn. Han är en ovanlig sort, jag har inte upplevt att någon av mina andra varit särskilt förtjusta i barn. Alla har varit mer eller mindre reserverade. Fast å andra sidan är det ingen av dem som varit så otroligt glad i alla människor som Uno heller. I alla fall så fick jag ännu mer fina presenter, nu ska vi få gå på allsång också med Hanna och Lina. Sara kom och hade bytt till rätt sorts skor. Äntligen! Har velat haft ett par svarta länge och fick det av Stefan nu. På  tisdagen var jag sämre igen, orkade inget och hostade vrålmycket. En massa skit som vill ur min kropp, slem och äckel. Jag hatar det! samt att varje hostning känns som ett slag i bröstet. Släpade mig ändå ut för att halma åt fåren. Ett litet fysiskt projekt som kanske tog 15 minuter. Sedan var jag slut resten av dan, jag som brukar orka hur mycket som helst. Nu orkar jag inte ens tänka på att det ska bli jul. Orkar inte ens ha dåligt samvete för allt jag inte orkar. Jag har kapitulerat, gett upp och insett att jag kommer ju förmodligen bli bra men det hjälper inte ett dugg att stressa över när.