Vågar jag ropa hej?

Äntligen känns det som att det börjar hända saker. Igår var första gången jag tog mig till skogen på en evighet. Det hände även andra saker som att jag dricker kaffe och är hungrig. Kunde äta mer än en tesked utan att bli mätt. Mest märks det på mitt jävlar anamma som liksom varit som bortblåst. Först gjorde jag slag i saken och började på en logga som jag lovat att hjälpa till med. Har även börjat smida planer på saker som ska hända framöver och det är ju ett gott tecken. Bokat stuga inför VM tripp i höst, klart vi ska till VM när det går i Sverige. Att man har lite framtidstro är ju i alla fall ett tecken på tillfrisknande. Jag kan därmed lugna min vän som lite oroat skickat meddelanden om att jag uppvisar tecken på depression. Jag kan hålla med, jag kapitulerade verkligen ett tag där och tänkte att nu ligger jag kvar här tills jag får ett tydligt tecken på att det är dags att kliva upp. Jag fick också lite hjälp från oväntat håll då en vän på fb skrev ett inlägg om hur hon blivit mobbad. Hon tipsade också om några böcker som handlar om kommunikation och jag hittade en podd som var jätteintressant. För allt handlar ju om kommunikation och vad som gjort mig mest förbannad är att de där människorna i nån efterhandskonstruktion försökt fått det till att de har velat prata med mig. Om de bara hade svarat på mina frågor i början hade jag aldrig hamnat där jag är idag. Så enligt mig är det ju de som inte kan kommunicera. Det blir så tydligt när jag tittar på en sms konversation jag har med en av de där. Det handlar dessutom om två av de andra. Då håller jag på och oroar mig över att den ena ska bli sur på den andra liksom. När jag ser en sån konversation blir jag ändå tacksam över att det där behöver jag ju aldrig bry mig om mer. Vilket jävla dumhuvud jag var som brydde mig om dem bara. Överlag tycker jag att jag har otroligt många gröna personer runt mig. Det är väldigt många runt omkring mig som har lätt för att säga nej och bromsa men om man frågar vad de vill, vad de har för ambitioner så verkar många ha otroligt svårt att uttrycka just det. Klart det blir konflikter med mig som alltid arbetar målstyrt. Jag bestämmer mig liksom, bygga Hall sedan kör jag rätt in i kaklet. Jag kan säkert vara ett riktigt asshole och diskutera med men det är bara för att jag blir frustrerad över det, att diskutera alltså. Om man ska bestämma med en hel grupp om att åka upp och städa på klubben så tycker jag det liksom är jobbigare än själva städningen. Så ja jag gör det hellre själv än att hålla på och bestämma en tid i tre veckor för att få till ett möte. Jag ska verkligen försöka få tag i de där böckerna 👍

Nu blommar den för fullt, blomman jag fick av kollegorna!