Omtumlad

Fy vilken pärs! De senaste två dagarna har varit de värsta på väldigt länge. På torsdagsmorgonen är jag uppe tidigt eftersom vi ska ha heldag vid bäcken. Jag har ställt fram ved och laddat upp. Släpper som vanligt ut hundarna på gräsmattan. Vie tar kurvan så dörrmattan flyger och tar stenbron i ett hopp och försvinner ut på gräsmattan (Som vanligt) Typ tre minuter senare öppnar jag och får se Vie ligga på gräsmattan. Salsa står och psykar henne liksom, smyger på henne. Ropar på Salsa och då ser jag hur Vie försöker dra sig fram på frambenen åt mitt håll. Hela bakdelen släpar liksom, jag bär in henne och hon säger inget alls. Skriker inte eller piper inte ens. Flämtar lite men verkar mest vara förvånad liksom. Eftersom det är så tidigt ringer jag distriktet och får vänta lite först eftersom om det är en smäll så kan de hamna i chock. Ringer upp igen efter en stund och får åka till Bollnäs. Jag är i chock och bara bölar, vet inte om det var att det kom så plötsligt eller vad. I Bollnäs kan de ju inte göra så mycket utan rekommenderar ett djursjukhus. Uppsala, Falun och Sundsvall nämns och jag säger att jag har lika långt till alla. De kommer tillbaka och säger att de pratat med Sundsvall och att jag får komma dit direkt. De sätter dropp på Vie och så far vi. När vi kommer till Sundsvall tas vi om hand direkt och de är jättetrevliga. Det är först när de börjar prata om skiktröntgen nere på stan och ev operation i Östersund som jag bryter ihop igen. Jag blir galet arg och försöker förklara att jag åkt två timmar norrut för att få en röntgen de kunnat gjort i Bollnäs. Veterinären är engelspråkig och förstår nog knappt vad jag svamlar om. Vad fan gör jag här? Jag blir arg och besviken på mig själv också som inte var mer närvarande på morgonen. Jag kräver där och då att de ska skicka mig någonstans där Vie kan få hjälp. Eftersom vi efter två veterinärbesök och 7 timmar inte vet något mer om orsaken till hennes tillstånd. Jag har dessutom inte ätit nåt och knappt varit på toa eftersom jag suttit med Vie hela tiden. De kollar upp var de kan remittera oss och vi får komma till Strömsholm. Transporterar Vie ut i bilen sätter mig i den och kör söderut. Stefan kommer ut till Tönnebro med lite grejer till mig. Kommer till Strömsholm vid 18.30 och blir inskrivna. Lämnar Vie i goda händer efter att veterinären lagt alla kort på bordet. Vad det kostar och att jag måste kunna ge ett snabbt besked i morgon om de ska gå vidare vid de olika möjliga scenariona. De pratar nästan bara pengar och jag förstår knappt vad de säger. Jag bokar ett hotellrum, köper äntligen något att äta. Jag är verkligen inte i form att köra någon mer bil. Är väldigt trött men behöver prata med någon så jag ringer runt till alla för att uppdatera. På morgonen ringer de och säger att de misstänker en sak och att de tänker ta reda på om misstanken stämmer. Det är en ganska omfattande bilddiagnostik de ska göra. Den kommer att ta tid och oavsett var vi landar så kommer inte Vie kunna åka hem. Jag far hem och har inte varit hemma jättelänge när de ringer och säger att de har en diagnos. De öppnar samtalet med att vi har goda nyheter. De har hittat något de beskriver som en brosktromb, det heter FCE i förkortning. Det ska inte opereras och eftersom Vie har känsel i båda bakbenen så är prognosen god. De tror att hon ska kunna bli helt återställd. Så klart är det lång rehab och en besvärlig väg tillbaka men livet kommer kunna vara bra sen. Jag blev så lättad. Jag har oroat mig så mycket och målat upp de värsta framför mig. Det hände så snabbt, det var så oväntat och jag led så mycket med Vie. Det var något med hennes blick när hon försökte kliva upp och det inte fungerade, stackars lilla kämpe 💕 Dessutom hatar hon att åka bil, Nu blir hon kvar över helgen och så håller vi tummarna att de får igång hennes kisseri och att hon slipper liggsår. Att hon får rätt smärtlindring och kan börja med ett rörelseprogram. Så att vi får hämta hem henne i nästa vecka. 

https://www.neurovet.se/fibrocartilaginoes-emboli-fce