9 dagar

Nu har det gått 9 dagar. Jag har fattat det ofattbara från dag 1, jag har bara inte vetat hur livet ska bli nu. Jag hängde liksom ganska ofta med Olle och jag lägger stor energi på att minnas honom som den han verkligen var. Jag försöker att inte klandra någon men det är svårt för vården har från dag1 varit dålig men framförallt långsam. Att den är långsam är ju främst en resursfråga, det finns bra folk men dom har inte tid. Lagstiftningen är helt åt skogen, då människor som inte mår bra ändå ska få ta stora beslut. Är personen dessutom myndig så står man som anhörig helt utanför. Bara på hur vi blev omhändertagna så måste man ju säga att det inte fungerar. Efter att vi samlats på akuten för att ta förväl av Olle så är det ingen som kollar vilket stöd vi har när vi kommer hem. Vi har ändå två barn till med oss och är ju ganska chockade. Den enda som är där är en präst som pratar om att sömntabletter bara är sjukvårdens sätt att bota. Det slutade med att svärmor hade dåligt samvete för hon tog något på svärfars begravning. Vi fick numret till prästen för att vi skulle kunna höra av sig om någon mer ville komma och se kroppen. Inte ett ord om vart vi skulle vända oss om vi behövde prata med nån. För att orka så måste man få sova och om man sover är väldigt individuellt. Jag har konstigt nog sovit lugnt sen dag 1, lugnare än innan då jag var konstant orolig. Vi har ju en familj som har sett till att vi fått det vi behöver. Dagarna som varit har känts bra, men jag börjar bli lite rastlös. Vi har varit på affären och jag har varit till jobbet några gånger. Att surra med folk hjälper och bära pärmar känns skönt. Att prata med barn är också skönt på nåt sätt. Dom har ett väldigt öppet sätt att se på saker. Det som är lite lurigt är att jag känner mig superpigg ena stunden för att i nästa somna nästan sittandes. Sedan det här med minnet, alla oavsett ålder känner sig snurriga. Man ber folk säga saker två gånger för säkerhets skull. Sara och jag var med salsa på åkerbesök i tisdags och det var inte lätt att förstå vad veterinären sa. Tur vi var två. Nu ligger jag på hotellet och samlar lite kraft, klockan är 8. Vaknade förstås tidigt och har redan varit ute länge med hundarna. Sara och jag åkte upp till Sollefteå i går kväll för hund SM. Vi ska tävla lag och åker hem på lördag, det känns skönt att komma bort en stund. Hundarna är jättemysko framför allt salsa. Hon tycker inte om att åka bil men vi tog med henne ändå hit upp. Hon har suttit mest i trappen upp till tredje våningen hela veckan och tryckt. Hon gillar inte att det är en massa folk hos oss, hon gillar egentligen bara mig och då kanske det skulle bli jobbigt om jag försvann. För övrigt så förstår jag inte hur såna som inte har en Uno klarar sånt här för det finns liksom ingen bättre tröst. Han är sån fin hund, vilken tur att vi skaffade honom.