Dag 5

Vill bara säga tack till alla som tänker på oss. Till er som skickar meddelanden och blommor. Även till er som inte förmår er att göra det och inte kommer att vilja möta min blick när vi ses framöver. För hur ska man göra liksom? För mig känns dessa dagar som en evighet (tiden stannade liksom till) Såna här gånger är det väldigt bra med stor familj, goda vänner och släkt. De ser till att vi får mat, inte behöver vara ensamma och avlastar i arbete som ju trots allt måste fungera på en gård full med djur. Man blir stolt i hjärtat och otroligt tacksam över att vi har två fina barn till som kliver fram och tar ansvar. Vi ältar och pratar om och om igen, alla har olika strategier för återhämtning. Vissa stunder klappar man ihop och sedan kan man skratta åt något som nån berättar. Själv promenerar jag med hundarna, det är nån slags terapi. Det blir lite lättare för varje gång, jag hade ju nästan alltid sällskap av Olle. Jag hittar kläder och andra tillhörigheter och livet stannar upp en stund varje gång. Vi tar även lite extra hand om Snoddas då det var en önskan från Olle.