Tänker

Jag har tänkt mycket de senaste veckorna. Det har varit tunga veckor med många dåliga dagar. Allt började ju med den där frågan, kan du tänka dig att ställa upp. Så bestämde jag mig och förra veckan var han här. Reportern som skulle skriva en artikel om det ofattbara. Jag fick sätta ord på alla mina undanstoppade aggressioner igen för det visade sig att jag fortfarande är ganska arg. Jag visade bilder och vi läste de sista breven, det var så längesedan jag läste dem nu. Vi var upp och jag visade hans rum. Reportern åkte hem och jag förstod att jag antagligen alltid kommer vara arg. Den här sorgen att mista ett barn och en vän.  För det var inte bara mitt barn utan en av mina absolut bästa vänner. Vi hängde liksom jämt ihop. Det där att lära sig att leva utan någon och med "min" sorg det kan jag liksom komma över. Men när jag har de här dåliga dagarna är det för det fruktansvärda vi och dom utsatte honom för. Vi kommer alltid att känna oss medskyldiga eftersom vi sökte hjälp och litade på vårdfolket. Såhär i efterhand hade jag önskat att jag hade krigat på ett annat sätt. Jag visste inte, jag litade på professionen och jag är så ledsen för vad detta experimenterande ledde till. Att utsätta människor för detta är ren tortyr och inget annat. När jag är på botten är det att jag minns hur han led. Jag har kommit till en slutsats nu i dagarna och det är att just det kommer aldrig gå över. Det är liksom skillnaden mellan att bara förlora någon eller att vara nära någon med psykisk ohälsa. Att få vara "delaktig" under sjukdomstiden gör att jag har haft lätt att förlåta honom. Jag kan förstå varför, när jag såg hur dåligt han mådde. Men jag står också här idag med en ryggsäck full av om och hur. Alla gånger man hade kunnat gjort nåt annat, ett annat val och om det hade förändrat nåt. Och när reportern i slutet frågar mig vad man ska göra om man har någon nära anhörig som är deprimerad. Då blir jag liksom tyst men mitt inre skriker "sök inte hjälp vad ni än gör, för det är början till slutet"