Årskrönika

Många sammanfattar året i prestationer och vad som hänt. Mitt 2018 är också fyllt av en massa saker som hör livet till. Men jag börjar nog bli gammal för jag sammanfattar hellre året med det jag har lärt mig att förstå och det senaste är det här: 

Jag har funderat så mycket över mig själv på sistone nämligen. Vad är det som gör att jag fortfarande lever, har drömmar och planerar saker? Många runt mig hamnar i stress och beskriver ångest. Jag har ju också mycket i mitt liv men jag känner aldrig stress så som de beskriver det. Visst jag glömmer också bort var jag lagt nycklarna ibland men det är på en helt annan nivå. Jag har aldrig känt den hjärtklappning som någon beskrivit för mig på senare tid. Jag märker det också i samtal med andra att såna som jag växer inte direkt på träd. Jag är extremt stresstålig och väldigt effektiv när jag lägger lite krut på något. Det är något i min personlighet som gör att jag inte faller. Hade jag kunnat ge en liten del av min kapacitet att se möjligheter till Olle så hade han blivit frisk. Det är jag helt säker på. Jag tog mig igenom att mista honom och den totala maktlösheten jag kände när han var sjuk. Jag hade också bröstcancer 2012 och förstod aldrig pratet om att man kan få dödsångest och hamna i livskris. Jag är inte en person som i första hand ser problem eller hinder, jag ser oftast möjligheter. Inte direkt ibland men när jag fått fundera lite på problem eller svårigheter. Jag tog mig också igenom det personliga påhoppet från några som jag trodde var mina vänner, åren går och det är snart två år sedan det började. De anklagade mig för att vara känslokall, lat, odemokratisk och den som gjort att de måste lämna en idéell förening. Detta efter att jag valt att engagera mig där.  Det där stämde ju inte riktigt för mig eftersom jag aldrig har haft problem med relationer förr. Inte privat, inte under studietiden och inte i yrkeslivet. Egentligen aldrig i något sammanhang! Jag blir otroligt orolig och berörd när folk nära mig har det jobbigt. Jag tror ingen av mina kollegor skulle beskriva mig som känslokall. Men det som hände fick mig att börja fundera över vad det var som hände liksom. 

Fick bra boktips och läste ju omgiven av Idioter mest för att lära mig om personligheter. Jag ogillar egentligen att man delar in folk i olika färger eller djur och så ska man liksom vara på ett särskilt sätt. Det stämmer ju aldrig riktigt men jag kunde ju se vilka två färger som dominerar min personlighet i alla fall. Jag fick förklaringar i den boken varför olika personligheter kan ha problem med att kommunicera med varandra. Varför vissa inte säger vad de tycker vilket ju är helt självklart för mig. Men jag kom också fram till att lyfta frågor, säga vad man tycker och stå för sin sak knappast är det samma som att vara odemokratisk. Jag fick bara bevisat för mig i och med den att de var de andra som var dåliga på just det, att kommunicera och stå för sina åsikter. Läste sedan omgiven av psykopater och det var så skönt. Där kunde jag äntligen förstå de medel vissa använder. Jag fick också svar på sådana frågor jag ställt tidigare om varför folk ljuger, allra helst om sånt man vet att de ljuger om. De två böckerna fick mig att förstå det som hände mig och varför. Men jag fick ingen förklaring till varför jag står pall, jag är som en jävla Duracell-kanin som bara går och går. Eller en sån där bebisgrej med rund botten som alltid reser sig. Det finns en inre kraft som drar igång projekt efter projekt. Ibland är jag så full av idéer att jag måste ställa vissa av dom på vänt. Jag är ideellt aktiv och anmäler mig frivilligt som ansvarig för både det ena och andra. Jag förstår att människor som jag kan vara provocerande för dem som inte lyfter ett finger såvida de inte har något eget att vinna på det. Men varför är jag sån och varför föll jag inte?

Vi var på en föreläsning genom jobbet som handlade om hjärnan. Läste också hennes bok: Vad varje pedagog bör veta om hjärnan, inlärning och motivation. Hon pratade om hur hjärnan alarmerar fara när något är nytt för människan  Hur hjärnans stresscentrum fungerar och varför så många hamnar där de gör nu. Att vår hjärna är skapt för ett liv på savannen och att evolutionen tar tid. Hon nämnde lite kort att skriva listor, skratta och motionera hade visat sig vara bra för att motverka stress. Endorfiner man får då hjälper oss att tänka även under stress. Att lura Amygdala att läget är lugnt så hippocampus där långtidsminnet sitter fungerar. Kunde det ha något med det att göra? Att jag betar av saker (listorna)? Att jag skrattar (flamsar) mycket? Att jag levt väldigt fysiskt? Även om jag inte direkt gått på gymmet eller löptränat så är arbetet på en gård otroligt fysiskt ju. Jag kommer ihåg den eftermiddagen när vi kom hem från sjukhuset, vi hade sagt farväl av Olle. Ingenting i våra hjärnor fungerade men kossorna behövde ändå mjölkas. Dagen efter gick Emil och jag till skogen och promenerade för hundarna behövde det. Det där som man tyckt varit så jobbigt med djuren att man aldrig kunnat vara sjuk t ex kanske är det som i slutändan gjort oss starka. Starka för att stå mot annat som drabbar så många idag. 

Den sista boken som verkligen fick allt att falla på plats är Hjärnstark-hur motion och träning stärker din hjärna. Där fick jag till sist förklaringen till varför jag är den jag är. Tror jag, ska jag kanske tillägga, för så vitt jag vet lär jag mig ständigt nya saker. Jag fick förklarat varför jag är så kreativ och påhittig när jag är i skogen. Hur många smarta grejer kommer inte till mig då liksom? Inte vet jag men mycket kommer till mig under promenader med hundarna. Så skönt att äntligen förstå det på något vis. Jag fick också lära mig att amygdala (stresscentrum) är fullt utvecklad vid 10 års ålder. Hippocampus där långtidsminnet samlas och det sunda  förnuftet liksom bor är däremot inte riktigt utvecklat förrän vid 24 år. Inte konstigt att många ungdomar hamnar i stress då. Jag vet ju att terapeuterna och psykologerna pratade med Olle om att det var bra med motion men ingen förklarade varför. Vad motion gör med hjärnan. Jag önskar så mycket att jag vetat mer då när han blev sjuk. Men nu var det inte så, jag får nöja mig med att veta: Jag är jag, jag säger vad jag tycker, jag vågar stå för mina åsikter och jag kan skilja på sak och person. Vilket många runt omkring mig fått gett avkall på. De tassar runt och vågar ju ingenting, stackars människor. Efter det som hände är ju jag den som faktiskt står helast kvar. Det enda jag mist är en liten promille av mitt förtroende för andra människor. Jag har inte begränsat mitt fysiska utrymme alls faktiskt, vilket många andra verkar ha gjort. Jag har klarat mig igenom det och allt har blivit bättre för mig sedan de gick åt sitt håll. Jag slipper ju faktiskt umgås med typ topp 5 av de otrevligaste, oärligaste och obehagligaste typer jag någonsin stött på också. Jag lever i den stora riktiga världen och de lever i sin bubbla av falsk demokrati. Och vad de än bygger sitt luftslott på så inte beror det då på mig. Att saker som de gör är deras egna beslut och inte beror på mig. Det vet jag idag. Och att 2019 kommer bli ett spännande år det också!