Det är några saker som är väldigt svårt att ta sig förbi för mig. Dels är det morötterna och sedan är det tacos också. Olle älskade tacos, han tjatade ofta och ville ha det och "jag hjälper till mor". Nu är det så att vi blivit bjuden på tacos några gånger i sommar och det har gått bra. Jag har bara inte förmått mig att göra det själv får väl ta mig över den muren också någon dag. Jag får väl ta hjälp av de andra ungdomarna så kanske det går. Sedan är det morötterna, jag brukade alltid ha en skål med morotsbitar. Ibland molade Olle i sig tre morötter innan maten liksom och det var nog mest han och jag som åt. Sista kvällen var jag sen från jobbet och i vanlig ordning gick jag direkt upp till hans rum. Den här dan var det ingen bra eftermiddag det kände man direkt. Allt var nerdraget och han lyssnade på någon pratshow på You Tube, i rummet var liksom ingen luft. Jag sa åt honom att komma ner och hjälpa mig lite med maten och det gjorde han, det var inte ofta han inte gjorde som jag sa. Just den här kvällen pratade han nästan inget alls, svarade knappt på tilltal. Han skalade och strimlade morötter, dessa fanns kvar när vi kom från sjukhuset den där jävla onsdagen. Då åt jag upp allihop och sedan har jag inte förmått mig att köpa fler. Morotsfri sedan den 4 juni, dagen innan då Olle borde ha fyllt 22. Det är nio veckor i dag det och ibland känns det så länge sedan och ibland som om det inte hänt. Vänjer man sig kanske ju längre tiden går med att kroppen gör såna här konstiga saker med en. Har hört flera på radion som pratat om det här med när någon vill ta sitt liv. Det viktiga är att man vågar fråga säger alla, har du planer på att ta ditt liv och i så fall hur? Jag vet inte antalet läkare, kuratorer och vårdare som Olle faktiskt erkände sina planer för och ändå kunde ingen hjälpa honom. Ett samtal jag hade med honom har liksom fastnat kvar. Jag: Men hur kan vi hjälpa dig, vi gör vad som helst, vi skjutsar dig till månen om du så vill. Olle: Ni kan hjälpa mig att dö Jag: Det kommer vi aldrig kunna göra och du kan inte ens få min tillåtelse. Du får inte, du sänker oss, hela familjen. Det var också det som under lång tid gjorde att han var kvar hos oss och inte gjorde det han planerat. Han tänkte på oss ganska länge men till sist mådde han så dåligt så han såg sig som en börda. De sista svängarna inom vården snarare stimulerade honom till det. Först träffade han en läkare som han inte förstod vad han sa. Sedan träffade han på en läkare som han inte hade förtroende för som ändrade medicin på honom, de plockade bort den enda som Olle tyckt hjälpt honom alls. Han blev utskriven från psyk i Hudik den 2 juni 2 dagar innan han tog sitt liv. Vad gjorde den läkaren för bedömning? oss pratade ju ingen med. När jag kom och hämtade honom hade han gått ut och satt och väntade på mig på en bänk utanför sjukhuset. Vi hade Olles tillåtelse att vara med hos läkare och kurator och han bodde hemma. Det är väldigt konstigt att man inte fick någon information. Man kan ju inte på fullt allvar mena att man bara lyssnar på patienten och låta en sjuk människa få avgöra om man ska skrivas ut och är färdigbehandlad. Vi väntar med spänning om vi ska höra nåt, sjukvården ska anmäla sig själv (lex maria) om man fått vård 4 veckor innan dödsfall. Lex maria ska lämnas in senast två månader efter, det var i måndags det. Anhöriga ska bli meddelade när så skett, det blir i så fall det första vi hör från någon som haft kontakt med Olle under senaste året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar