Det konstiga i att det trots allt känns helt okey

Man kanske tror att det ska bli extra jobbigt med en förlust vid såna här helger när man träffar släkt och vänner. Men jag tycker att julen har gått riktigt bra när den väl kom. Mest före allt varit jobbigt men det är i kombination med att det som vanligt alltid är mycket på jobbet också innan jul. Det är konstiga saker som får mig att bara stanna upp. Som igår kväll när jag skulle lägga mig och bläddrade i Hanebo Jul. Olle älskade historia och där är det mycket artiklar från förr, mycket från den här gården. Jag hade ingen att dela det med. Eller som när jag hör den där uppmaningen så klart och tydligt "Snoddas vill ha sitt täcke". Det är för övrigt ingen annan som förstår sig på Snoddas. Men Olle visste alltid vad han ville. Olle var den i familjen som jag hängde med mest. Han var alltid hjälpsam, fixade min dator, hjälpte till med maten, krattade, plockade blåbär och svamp. Han hjälpte till när vi byggde hundhallen (han tyckte vi fikade för mycket) Vi var ute med hundarna dagligen och han hjälpte alltid till när de var valpar. Vet inte när det började egentligen men jag läste hans gamla dagbok från skolan häromdagen och då måste han ha gått i 6:an kanske. Det betyder 10 år som vi sällskapade på hundpromenader. Har några härliga hund meddelanden kvar från honom i min mobil. Flera filmer på hundarna och Olle har jag också. Inför julen så hjälpte han mig med kolan och älskade gröten dagen före julafton. Liksom mig tyckte han att julen var lite galen med tanke på allt man köper. På vår kyl så sitter ett kort fortfarande kvar. Eftersom jag önskat mig inget och sagt snälla barn så fick jag det. Alla som kände Olle vet att han var den snällaste som fanns. På slutet kunde han inte ens minnas att han nånsin känt sig glad men jag kommer ihåg att han var det över småsaker. Som att bara ströva i skogen eller titta på en bra film. På 10-års dagen av tsunamin så frågar man sig nyttan med det. Jag kan lika lite förstå hur Olle förtjänade att drabbas av sin sjukdom. Det har verkligen fått mig att tvivla på att det finns nåt som tex en Gud. För varför skulle då den snällaste drabbas? Men jag börjar allt mer att minnas hur han faktiskt var innan depressionen.