Krasch

På onsdagen brakade jag ihop på jobbet. Det var dagen för sommarfesten på förskolan och ett barn bara stoppar mig i trappen och frågar hur jag egentligen mår. Det bara brast, vet inte om det är sömnbrist, oro eller bara den här tiden. Jag börjar vänja mig då det hänt den här tiden varje år nu. De första två åren gick bra men då hände liksom inget annat. Det behövs knappt något för att utlösa det. För två år sedan var jag mitt i tjafset kring agilitysektorn. Just då kring årsdagen plockade ju en av dem bort mig som vän på fejjan. (den av dem jag känt längst och haft mest att göra med) Förra året blev jag knäckt bara av att en av mina vänner talade om att hon skulle träna där. Nu i år har det varit oroligt med Vie och redan i helgen kände jag ju att det var nära. Jag tycker ju att det går längre och längre mellan gångerna då jag befinner mig på det där havet. Just den här dagen på jobbet tog Johanna emot mig och jag kramlade mig fast vid henne. I någonslags ångestgråt som inte går att stoppa. Efter rasten klev jag i den professionella rollen och tränade avslutningssånger. Eftermiddagen och kvälllen gick superbra, det var så mysigt med fest på förskolan. Vi hade tur med vädret för det var flera hagelskurar under eftermiddagen. När jag tog väskan så hittade jag ett kort där. Så himla glad och tacksam att ha mina finaste vänner på jobbet 💕 Att vi delar upplevelsen av den där sista dagen har varit helt avgörande för mig under de senaste fem åren. Att det alltid finns en famn att ramla i där.