Vilket fantastiskt jobb man har ibland. Den här veckan har bjudit på så mycket fina stunder. Det började med julfest på förskolan på onsdagskvällen eller det började egentligen redan på dagen då vi tränade sista gången. Barnen sjöng så det stod härliga till och två av fröknarna grät, hur skulle det då bli på kvällen. Jag vet inte hur föräldrarna upplevde det men därifrån där jag satt var det nog det gulligaste sällskap jag någonsin skådat. Har tjuvat en bild från deras blogg.
Med de andra har vi tränat lucia mest hela tiden. På torsdagen fick 4-6 åka till Kulturhuset för att lyssna på Gävle symfoniorkester och Görgen Antonssson, jösses vilket drag det var. Folkmusik man inte kunde låta bli att klappa takten till. På fredagen var vi bjuden till bion i Kilafors med 3-6 för att se Insidan ut, den var också bra. På fredagen träffade jag även en gammal vän och håller nu tummarna för att vi ska ses en hel del framöver. Sedan var det ju extra trevligt att jag hade kortfredag och slutade redan vid två.Men mellan allt det här trevliga så är jag trött och sliten. Ibland bara bölar jag, det räcker liksom att de pratar om något tragiskt som hänt på radion. Jag tar åt mig mer än vad jag vill av det som händer runt omkring mig. Jag mår dåligt när andra gör det. Jag skulle så gärna vilja vara den som kommer med styrka och i stället bara grinar jag. Fasiken! Tror också det här med att alla kossor åker nästa vecka ligger bakom min känslighet. Det kommer och bli en slags tomhet.
Eftersom jag slutade så tidigt på fredagen så hann jag promenera med mina tre Fia-Friends hundar till Hallen och träna med Erika. Vi körde två kombinationer på nästan samma bygge. Filmade bara lite den här gången. Salsa fastnade denna gång! Sedan hann jag hem lagom till att hjälpa gubben i ladugården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar