30 liv i veckan

Det började en ny serie på SVT igår som handlade om självmord. Det var så himla mysko att sitta och se hur folk uttalade precis det jag tänkt så många gånger. Jag tänker också att ingen som inte varit med om det själv kan föreställa sig hur det är. På dagen var vi ju på Sagberg med fritids, förra gången jag var där så tog jag denna favoritbild på Olle. 

En klok, lugn och eftertänksam person med en underfundig humor. Inte någon som tar livet av sig. Paradoxalt så har han t-shirten med texten "jag är Hanebos framtid" på sig. En tröja niondeklassarna i Kilafors får när de slutar. Och det var just så det var. Han hade kunnat tillfört så mycket till den här världen. Blivit vad han ville och levt ett långt och bra liv. Så jäkla onödigt och bortkastat med ett liv. Bara för att det inte finns vettig hjälp att få. För det här som de säger i serien, att man måste våga fråga det gjorde ju vi. Vi visste hur dåligt han mådde och vi sökte hjälp, proffesionell sådan men det blev ju bara sämre efter det. Det är väl det enda som skiljer sig från den mammans berättelse. Dom hade ju aldrig fått chansen att hjälpa sin son eftersom han inte talat om hur dåligt han mådde. Förutom den skillnaden så stämmer allt hon säger så himla bra. William hette han och blev bara 15 år, så ofattbart onödigt!