Skitvecka

Vet liksom inte vad det beror på men nu har det varit några jobbiga dagar. Jag kände mig så förbannad i måndags och mailade patientnämden. Detta eftersom det efter 4 månader fortfarande inte gjorts någon lex Maria trots att det står på hemsidan att det ska göras inom två månader. Vi har liksom väntat på den för att få yttra oss om vården. Fick till svar mitt i veckan att hon kollat upp och att de höll på med lex maria men det var en ganska omfattande internutredning som tog tid. Tacka för att det tar tid om alla inblandade i den där soppan ska uttala sig. Tror han träffade 6 olika läkare den sista svängen i Hudik. Tänkte mycket på Olle de här dagarna när det blev höst. Det har liksom bara varit grått och regnat både inne och ute liksom. Till och med på jobbet har jag bara klappat ihop några gånger. Det brukar ändå gå bra när jag är på jobbet och har annat att tänka på tycker jag. Men nu vet jag inte vad det är för jag har varit såhär hela veckan nu. Hade dessutom helt missat att vi skulle ha APT på onsdagskvällen så det blev en trevlig överraskning. Typiskt mig! Det blev ju ett rackarns väder och riktigt höstrusk. Vi skulle ha varit till hårgaberget på torsdagen men vi ställde in. Det är inte kul att vara ute en heldag i regn och blåst. Torsdag kväll plågade jag mig själv med gamla blogginlägg. Och att titta på hemsidan, allt från tiden långt bort då allt fortfarande var bra och som det skulle. Läste om när Olle slutade 9:an och börjar minnas mer och mer av honom från innan han blev sjuk. Det är så fel att han inte är hos oss längre och jag undrar om det någonsin kommer att bli lättare att acceptera. Idag var det fredag och vi hade vårt sista inplanerade besök hos psykologen. Stefan hade ju någon försäkring som vi fått fem träffar genom. På väg hem ringde den ansvarige för Lex Maria och sa att nu var de klara med sin internutredning och undrade om vi hade några synpunkter som borde tas hänsyn till. Om vi har! Jag håller på att explodera av synpunkter snart. Samtidigt vet jag att det inte kommer att hjälpa oss på något sätt och egentligen orkar man ju knappt med livet ändå. Men om man inte berättar hur dåligt det är så kommer ju ingen få veta hur vi upplevt det hela.

Jag har burit dig i mig, jag har fött dig, jag har matat, uppfostrat och lärt dig allt jag kan. Vi levde sida vid sida väldigt länge och du fattas mig så väldigt mycket än.