Egentligen är det väl vi som ska säga tack

Vi hade avslutande träff med soc igår och fick fina presenter som tack för alla år. Klart man blir glad av presenter men det är väl ändå vi som ska tacka egentligen. Tack för att vi fick lära känna den lille "snorungen". Att se honom växa upp och att prova på varenda idrottsaktivitet inom 5 mils radie. Att få skjutsa och hämta i tid och otid. Att få vara den "elaka" mamman som sagt stopp och ifrågasatt. Tack för att vi fick vara hans "stand in" och tack för att han fortfarande finns kvar i våra liv. Han är definitivt en del av vår familj. Nu jobbar vi till och med tillsammans. Är så härligt att se att det faktiskt blir folk av snurriga ungar också.