Den 18:e maj

Just i dessa dagar är jag väldigt känslig. Men så kom också 18 maj, det datumet jag alltid kommer att komma ihåg som dagen då jag hittade honom med repet i handen med en pall uppe på vårt stall. Det var liksom då den dagen det gick upp för mig att det inte var en fråga om att utan snarare om när. Jag kommer ihåg den starka känslan av att känna ”det här kommer aldrig att gå”. Jag minns också att jag sa till honom, ska 18:e maj vara det datumet vi för alltid ska komma ihåg som det då du lämnade oss. Nu blev det inte så men jag kommer för alltid böra det minnet. Minnena på fb är av annan sort. Där finns bland annat en bild från 2013. Jag var på agilitysemester med syrran tydligen, på bilden sitter alla dom där som numera inte stör mitt liv. Längst bort om man tittar noga så finns även några av de jag har kvar. Men de ser man knappt för närmast mig sitter bara idioter, kajor och psykopater. Det dök också upp en annan sak, en grej som kanske inte betyder nåt alls men som gjorde mig så ledsen. Det kastar kull hela min uppsättning av resonabla funktioner. Jag blir som en barnunge, ett egocentriskt litet barn. Det gör mig till en person jag verkligen inte vara men jag kan inte hjälpa det. Natten till fredag den 18:e sover jag knappt och dagen som är lång överlever jag knappt. Tur att jag har världens bästa kollegor som bär mig på sina axlar såna här dagar. Att de finns för mig fortfarande och att de orkar höra mitt ältande. När såna här dagar kommer så vet jag ju numera att det går över. Vilket är tur för det känns verkligen helt hopplöst! När jag till sist kom hem så var  jag helt slut, sov en timme innan jag ens orkade gå ut. Så promenaden blev sen igen och fredagshimlen var röd och vacker.