En kväll i maj

På söndagen blev promenaden sen och ändå var det inte riktigt mörkt. Jag älskar den här tiden när natten möter dagen. Jag är ju också en kvällsmänniska och har min bästa tid efter 11 på kvällen. Vi var till Hallen och gjorde lite inkallningsövningar och Unos gymgrejer där. När jag gick hem var klockan närmare midnatt och det var mörkt. Det växer så att det knakar och just när man passerar ån nedanför svärmor växer hägg hela vägen. Det luktar gott överallt. Det är min bästa tid just nu men det är också den svåraste. För det är tiden då det är svårast för mig att förstå. Det här med att man inte kan känna hopp, lycka och framtidstro. Det är såna här dagar när jag känner tacksamhet och glädje över livet. Samtidigt är det de dagarna jag saknar honom som mest. Att han inte tog sig förbi det mörka och kunde se världen med mina ögon. Det är en stor sorg att vara kvar och gå här och känna allt han går miste om. Framförallt så sörjer jag att världen gick miste om honom. Jag vet också att nu kommer den jobbigaste tiden. Det är några veckor framåt som brukar vara blä och redan nu balanserar jag skört. Jag klarar ingenting och varje liten motgång blir som en spark i magen. Mellan varven är jag glad men fy vad mycket jag bölar nu igen. Just nu är jag inte på lugnt vatten och emellanåt så tänker jag nästan lika mörkt som han. Sen har jag mitt ”jävlar annamma” som rycker upp mig ur vattnet. Vet inte varifrån jag fått det men det räddar mig gång på gång.