Fixardag på klubben

Var nästan hela lördagen på klubben, vi fick så mycket gjort. Jag var glad hela dagen, trots att det dök upp minnen från den 19:e maj på fejjan. 2014 var 19:e dagen då jag berättade för vårdarna att helgen inte varit bra. De la in honom med bevakning och han var så arg på mig. För att jag hade berättat och jag visste verkligen inte hur jag kunnat göra annat. 2017 super jag mig full på en personalfest för första gången på flera år. Just den här dagen i fjol är jag rädd, på ett sätt jag aldrig varit förr. Jag mottar 30-talet hotfulla påringningar och sms. Det är också den händelsen som gör att jag tappar tron på mänskligheten, då så många av de jag trodde var kloka människor inte tar avstånd från det beteendet. De snarare försvarar det!  Det är också början till det som blir lite av en flytt från vår klubb. Den där jag är 2018 och har fixardag, den klubben med så dålig stämning. Jag trivs som fisken i vattnet och lite konstigt är det för de verkar de andra ca 20 personerna också göra. Trots att jag letade i varje hörn så hittade jag ingen dålig stämning. En god vän från förr ringde mig och det var så länge sedan vi pratades vid. Jag städade både kontoret, fixade priser mm och flyttade ut alla agilityhinder. Eftersom vi hade bättre klätterhinder i garaget har vi bytt ut dem nu. Tur att det var några starka, snälla och vagnförsedda människor där. Mitt största bidrag måste ju ändå vara att jag skruvade ner den fula anslagstavlan och de båda postlådorna på bron. Eller vi tog ner en hel del foton inne i stugan också och vi byggde en bana. Det var bra uppslutning och stämningen var riktigt fin. Det känns bra och det känns varmt. En glad och go stämning helt enkelt. När jag kommer hem så kan jag bara tänka på vad mycket bra den här separationen för med sig. Det är som en dålig relation, då mår man bättre av att dela på sig. För alla hundaktiva är det en vinst, då det ordnas fler hundaktiviteter i området. Det verkar ju som de trivs bra med sitt där borta. De har ju i alla fall helt plötsligt både tid och kraft att engagera sig. Men det viktigaste är ändå att vi mår bättre utan dem, både klubben och jag. Hade jag tex lyssnat på dem så hade vi haft samma gamla hinderpark kvar. Nu har jag snart bytt ut samtliga gamla sandsäckar och lätta /hala tunnlar till förmån för antislip och jennybags. Hundarnas säkerhet är viktigt på riktigt på vår klubb nu. Inte bara som prat på ett möte. Inte känns det som att ryktet om att klubben är på utdöende stämmer särskilt bra heller. Det händer ju något varje dag där nu.