En liten odåga fast ändå älskad

Egentligen var han ju ganska besvärlig mest hela tiden. Muckade gräl med alla och var allmänt störig. Jag vet inte hur många veterinärbesök han var orsaken till, då han ju gladeligen slagits med alla våra andra hundar. Man fick ju alltid tänka sig för om man skulle ha besök. Mest hade han en förkärlek för att tugga på hantverkare, 08:or (byxben) och svärmödrar. Den senaste tiden har han ju tuggat även på oss då anfall varit första och bästa försvar. Antagligen för att han både sett och hört dåligt. Men under den där ilskna jycken så fanns det ju också någon slags charm, han har varit väldigt skojig att träna och tävla med. Man visste ju aldrig vad som skulle hända liksom, han älskade verkligen A-hinder och kunde lätt strunta i halva banan och springa dit. Den sista veckan har han inte kunnat hänga med som vanligt då han varit stel och konstig. Ena bakbenet har fungerat dåligt, det blev till slut bara att göra slag i saken. Ändå glad att han hann vara med och simma några gånger. Han älskade att simma. Då Olle var mycket noga att tala om att vi skulle vara snäll mot Snoddas så är det vad vi har gjort, i fyra år till tog vi hand om honom. Trots att man vissa dagar slitit sitt hår och nästan gett upp. Det var en väldigt speciell jycke men det har hela tiden känts som att vi haft en del av Olle kvar genom Snoddas, det var hans hund. Jag har gruvat mig för det där att hans hund också ska lämna oss. Ikväll när det är över känns det väldigt konstigt, det är otroligt tyst här och inget kommer nånsin bli sig likt.