Ibland

Det är ganska roligt att vara mig ibland. Som när jag sitter på all fakta och ingen annan vet det jag vet. Som när mina föredetta klubbkamrater ska arrangera tävling. De hamnar i offentligheten pgr av att man använt en dåligt fastsatt lättviktstunnel. Man vill få till någon lösning så man kan hjälpa varann med sandsäckar osv. Jag tycker debatten är jättebra och viktig på alla sätt. Men just i detta fallet så känner jag mig mest road av den. När någon i tråden föreslår att man kan låna av grannklubben då håller jag på att garva ihjäl mig på riktigt. Ja, tänka sig att de inte frågat mig 😆😂 Jag har i ett års tid slitit med att uppdatera hindren på klubben. Starten till deras utbrytning och bildande av deras grupp handlar om det att jag vill saker de inte vill. Jag vill t ex slänga några tunnlar. Vilket någon ifrågasätter (fast de hoppat av sektorn och säger att de inte vill engagera sig) Sedan vill jag dessutom vara hinderansvarig och fixa med hindren. Det som drar igång dem ordentligt är ju när jag frågar om jag får vara hinderansvarig. Jag blir galet arg när en person som inte kan svara på den frågan ändå undrar vilket slalom som ska säljas i ett annat offentligt inlägg. Jag tycker den frågan hör hemma i vår stängda grupp helt enkelt. Då spårar ju jag ur ordentligt enligt dem, så till den milda grad att de måste skriva till högre ort (i juli -17) och förklara att jag gjort så att de inte längre trivs på klubben. Inte så långt efter det lämnar de klubben när de inte kommer någon vart med avsättandet av mig. För det måste ju ha varit syftet med det hela. För att jag VILL göra saker! Det är tydligen något helt nytt för dem och jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad de tycker. Jag samarbetar nämligen med styrelsen i det här och har fullt mandat att göra vad jag vill med hindren. Jag fortsätter alltså det ganska långsiktiga arbetet med att byta ut hinder. Så sent som för några veckor sedan auktionerade jag bort en hel del gammalt skräp från klubben. Tunnlar och sandsäckar av den sort som nu debatteras hårt i en agilitygrupp på Facebook. Som flera av dom också köpt. Jag har bytt ut det mesta på klubben nu, behållt 1 lång tunnel då det finns små hundar som det inte är så stort problem för. Vi har dock bara jennybags överallt, alla sadelväskor är borta.  Sadelväskorna som jag i fjol tvättade och renoverade efter att de varit i ett skitigt ridhus, Där jag såklart inte tränat utan de där. För egen del har jag däremot behållt de lätta tunnlarna i Hallen av praktiska själ. Har man många sandsäckar av en bra sort då ligger de bra där inne, tycker jag. Men skillnaden mellan mig och dom är att jag har en åsikt som jag arbetar efter och håller mig till den. Jag står för mina beslut, jag ändrar mig inte för någon annan säger så. Och nej jag försvinner inte från agilityplaneten heller bara för att de där valt bort mig. Jag kommer att vara kvar och debattera och driva frågor jag tycker är viktiga. Så förutom att jag tagit på mig att vara agilityansvarig i distriktet så har jag också faktiskt betalt in medlemsavgiften till SAgik igen. Har varit lite tveksam till om jag skulle fortsätta mitt medlemskap där men nu är det gjort! Jag kan inte låta bli att lägga mig i tex regelrevideringar. Jag är den första att gilla just detta med fler tävlingar och fler aktiva. Men om man nu bara ville starta något eget så hade man kunna gjort det ändå. Utan att skylla på att det var fel därifrån man kom. Eller att skylla på någon person att man inte trivs. Då hade vi ju kunnat hjälpas åt att arrangera tävlingar och hålla varann med hinder. Fast å andra sidan hade inte några visat sitt rätta jag heller och jag hade kanske varit tvungen och stå ut med dem och ännu värre samarbeta 😳 För att citera en vän: ”Man får tycka olika om saker men man slutar inte och uppföra sig, oavsett vad man bråkar om så ska man kunna hälsa på folk” Som det nu blivit är det faktiskt riktigt bra, för mig. Jag behöver ju inte ha med någon av dem att göra. Jag har väldigt roligt åt gamla konversationer också. En handlar om att ingen har väl tid och lust att arrangera tävling. En handlar om att man inte känner sig insatt i SAgik tävling så man kan inte hjälpa mig när jag vill bli tävlingsledare. En handlar om att man bara har tid och lust att engagera sig i en grupp. Någon väljer då hindergruppen pgr av att de är i så dåligt skick och behöver förbättras. Den som gapar mest över de dåliga hindren har sedan gjort minst. Man lägger också energi på hur ”årets hund” ska ändras så sent som i november. Jag vill ändra så alla kan vara med på sin nivå men det vill inte nejsägarna. Ingen av dem tävlar ens i dagsläget för oss så varför bry sig liksom. Det kommer ta lång tid innan någon av de där kommer och kunna ha några krav hos oss på klubben i alla fall. Det är det bästa och det är otroligt skönt med arbetsro! Jag har tre fysiska platser att verka på för sportens utveckling, jag behöver verkligen inte dem! Fast jag är orolig över mänskligheten då kloka människor liksom börjar bli en  utrotningshotad art runt mig. Så många svek mig där. Hoppas de om några år fortfarande kan känna sig stolta över de val de gjort. Att vara medlöpare är också att aktivt vara en del av det de gjort mot mig. Behovet av att skriva av mig mina innersta tankar minskar ju. Det här kanske blir det sista jag nånsin skriver. Vad vet jag? Jag sa häromdagen att jag fattar inte vem som röstar på SD och jag trodde inte jag kände någon. Fast procenttalet säger ju att det måste jag 🤔 Men sen tänker jag på att jag haft med folk att göra som inte ens kan stå för vad man tycker i praktiska frågor i en hundklubb. Då blev det där med SD inte så konstigt längre...