2 år

 Jag saknar dig varje dag men det är lite extra jobbigt just den här tiden. När vi går mot sommaren och allt borde vara ljust, glatt och hoppfullt. I student tider är det extra tungt eftersom det var på Emils studentbal och din 21 årsdag som du första gången uttryckte de där orden om att du aldrig passat in. De där orden gjorde så ont i mig och jag låg bredvid dig i sängen i minst en timme den kvällen. För mig fanns det ingen som passade in bättre, jag förstod nästan inte vad du menade. Du hade ju alla egenskaper man önskar att få ha, du var rolig, omtänksam och intelligent. Det fanns alltid saker att diskutera på våra promenader. Det blev många med hundarna genom åren. Du hade förresten gillat Vie-Vie.

2 år sedan och jag tänker på vad de här två åren gjort med mig. Jag dog ju inte den där dagen utan jag andades, sov, åt, grät och skrattade. Livet gick på något konstigt sätt vidare. Jag har blivit ganska orädd på kuppen för det värsta har liksom redan hänt. Jag kommer på mig själv att rycka på axlarna åt andras förluster eller sjukdomar. Jag har dragit på mig nån smått känslokall sida som jag egentligen inte tycker är sån trevlig egenskap. När folk gnäller över triviala saker som att det regnar på deras semester eller så då stänger jag av. Jag orkar verkligen inte med sånt nuförtiden. 

2 år idag och imorgon skulle du ha fyllt 24. Tack för alla år jag fick äran att hänga med dig, det känns bättre än att tänka på alla de år vi gick miste om.