Drömde om dig

Jag vaknade och gick ner i rummet och där satt du på rumsbordet. Du hade inte det korta håret utan det långa lite rufsiga. Emil låg i soffan och ni surrade om nåt spel. Jag såg dig så himla klart och jag frågade varför du hade skrämt oss så. Men mamma jag är inte kvar, jag bara hälsar på. Jag vill att du ska förstå varför. När man inte ser någon glädje med att se kvällssolen gå ner. När livet känns meningslöst och varje dag känns likadan, tung och trist. Jag hade inget val....

Sen vaknar jag...

Jag tänkte faktiskt just så igår kväll när solen gick ner så där vackert röd i skogen. Jag kände sån sorg över att du inte får se den mer. Jag kan aldrig förstå hur man känner sig i den totala meningslösheten. Jag har aldrig varit där, jag är en sån person som älskar att solen skiner. Jag kan bli glad över en hundpuss eller se fram mot nästa vår. Jag älskar alla årstider och kan njuta av en kaffekopp. Jag kan aldrig förstå hur jobbigt du måste ha haft det. Men jag kan känna hur du fattas mig. Och ändå nånstans så måste jag ju respektera ditt beslut. 

Du och Emil på skolavslutning, tror det var F-klass och 2:an. Emil surade väl lite men kunde nog inte hålla sig och brast ut i skratt. Du ser glad ut, du var ganska glad för lite som barn. Du krävde aldrig nånting när du växte upp och vi behövde aldrig vara oroliga under tonåren för att du var ute och slarvade. Du var världens snällaste som alltid brydde dig om oss andra. Och det var inte riktigt du som lämnade oss heller. För det skulle den gamle Olle aldrig ha gjort. Det går inte en dag då jag inte funderar på om vi hade kunnat gjort nåt annorlunda. Vi ville ju så gärna hjälpa dig.