På ett tåg

Sitter på tåget mot Härnösand. Om den orten kan man tänka mycket. Jag har varit dit många gånger och tävlat med hundarna. Jag har till och med bott på vandrarhemmet vi ska bo på nu i helgen. Härnösand är min gamla studieort, det var dit jag körde bilen den dagen de ringt och sagt att jag kommit in. Det var distansstudier och jag ville egentligen bli lärare, visste inte så mycket om vad en fritidspedagog gjorde. Första veckan bodde jag på något vandrarhem men sedan hyrde jag samma rum i källaren hos Margit som jobbade på expeditionen på högskolan. Den första terminen bodde Kristel från Motala där med mig. Hon hoppade av, vi hördes inte mer, undrar vad det blev av henne? Sedan bodde fina Mia där med mig. Mia var lite yngre än de flesta av oss, hon hade hoppat på högskolan direkt efter gymnasiet. Jag måste ju ha varit åtminstone 30 år eftersom Emil var 3,5 år när jag började. Vi klickade ändå, jag gillade Mia. Vi hade väldigt kul tillsammans. Kommer ihåg som igår när vi under asgarv beställde pizza med hemkörning och åkte med pizzan i bilen. De långa promenaderna upp på Murberget tog på krafterna. Jag kommer heller aldrig att glömma Mias redovisning om att laga mat på eld. Hon trippade runt som om hon klev på glöd för att hon var rädd för myrorna. Vi garvade över att hon pratade om att tatuera in Y- bussen på armen. Mia var från Kalix och hennes världsbild var inte så stor, hon var sjukt rolig när hon stod på sig och skulle ha ketchup till Kinamaten. Eller när hon med bestämdhet beställde plättar när det i Härnösand kallades för pannkakor. Jag träffade Mia något år efter vi slutat när jag var uppe i Luleå och hälsade på Sara. Sedan hördes vi på telefon någon gång och då hade hon börjat plugga vidare till lärare. Sen hördes vi inte mer, det är liksom konstigt hur folk kommer och går. Men nu när jag sitter på tåget för återträff med de som jag pluggade lärarlyftet med så är det inte utan att man funderar lite över vad som hände med Mia och alla de andra.