En trist måndag

Hörde på radion igår kväll när jag skulle gå och sova. Det blev inte så jag låg visserligen i sängen men kunde inte somna. Jag lyssnade på Stina wolters program. Programmet handlade om självmord. Nina som hade mist sin mamma berättade sin historia. Vet inte vad det var men hon sa just det som jag tänkt så många gånger. Det hade lika gärna kunnat varit jag som satt där och pratade. Så mycket som skillde våra historier åt men ändå så mycket likartade tankar. Som det här att man kände det som man miste den riktiga Olle långt innan. Att man slet sitt hår som anhörig för att få hjälpa till och bli delaktig. Att man när det värsta hade hänt ändå kände någon konstigt slags lugn. Oron över att han mådde så dåligt och oron över vad som skulle kunna hända. När det värsta ändå hänt så behövde man liksom inte oroa sig för det i alla fall. Nina hade aldrig varit arg på sin mamma för hon hade sett hur dåligt hon mådde. Jag har heller aldrig varit arg på Olle. Däremot så har jag varit arg på sjukdomen och vården som faktist inte gjorde sitt jobb. Det är väl inte meningen att folk ska må sämre efter att man sökt hjälp. Det går längre mellan de dåliga dagarna nu. Jag saknar honom fortfarande så det inte med ord går att beskriva. Och jag tycker det är jobbigt att folk inte pratar om honom längre. Det är precis som att folk glömt att vi hade en helt fantastisk person här hemma. Som vi ju miste. Nästan ingen frågar längre hur det går eller hur man mår. Grejen är ju att det aldrig kommer att helt gå över. Man bara förhåller sig och livet rullar ju liksom på.  Idag har det dock varit en riktigt jobbig dag.