Insikter

Ända sedan jag bestämde mig för att se positivt på allt som händer radar det bara upp sig klarheter. Dels har jag lärt mig ganska mycket om andra men den största lärdomen är den om mig själv. Jag har lärt mig att trots att jag kanske kan upplevas som pratig och babblig så säger jag sällan sånt som jag ångrar. Det gäller både om jag skriver eller säger nåt. Jag tänker nästan alltid efter före, nån gång har det kanske slunkit ut nåt ogenomtänkt. Men då kan jag faktist stå för det och även be om förlåtelse om det behövs. Jag startar sällan en diskussion om jag inte vet att den är befogad och att jag har belägg för det jag påstår. Jag startar heller inte strider som jag inte är ganska säker på att vinna. Och när jag vet att jag har rätt lägger jag mig inte trots att det kan kännas som att jag har alla emot mig. Jag skiter faktiskt i om folk tycker om mig. Jag har också lärt mig att strider är lite som att spela schack, det gäller att förutse sin motspelares nästa drag. För att till sist få det precis dit man vill. Eftersom jag är som jag är och sällan säger sånt jag inte menar så har jag också väldigt svårt att ta såna människor som gör det. Om jag har funderingar så frågar jag oftast hur den andre tänker och sedan kan jag antingen ta förklaringen och kanske ändra mig. Eller stå fast vid min åsikt om jag tycker det är befogat. Svårast har jag för de som inte svarar eller förklarar alls. De senaste veckorna har alla klumpar i magen och obehagskänslor jag haft kring detta dock försvunnit helt. Jag ser roat på vad som händer runt mig och jag visualiserade det till ett litet lämmeltåg på fjället. Den bilden känns bättre än jämförelsen med politiken.