Tomhet, hjärnspöken och ensamhet

Det kändes så tomt den här gången när jag satte Emil på bussen, jag vet inte varför. Det var kanske bara att jag hade haft en stökig dag och var trött. Eller också var det att vi haft sån härlig helg, båda barnen har varit hemma mycket. Vi har kollat på partiledardebatter och diskuterat politik. Vi har även haft släktträff och Emil sjöng några låtar där (några av mina absoluta favoriter) Vi har delat öl och dansat och haft skoj ihop. Flera gånger har jag tänkt på det att vilka fina människor det blivit av dem. Sympatiska människor med sjysta värderingar och en bra människosyn. Det är också såna dagar jag saknar den klokaste av oss alla och känner mig som mest ledsen över att vi inte kunde att ge honom framtidstro.

I samma veva dyker det upp minnen på Facebook, det är något minne att jag tävlat och folk grattat mig. Jag räknar lätt till ca 12 pers jag inte längre vet var jag har. De sex stör mig inte längre men de runt omkring gör fortfarande det. De som inte vågade stå för sina åsikter och i det tysta supportat både det ena och det andra. Jag retar mig som fan på att de låtsades som de inte visste vad vissa gjort när jag vet att de är informerade. De fortsätter att klappa medhårs och inte säga ifrån. Jag lägger ingen energi på det egentligen för jag har det ju bättre utan dem. Det bästa som kunde hända mig var ju att de gick dit de gick. Det blev tydligt för både mig och dom vilka de sympatiserar med. Men där finns så mycket osunt beteende, på gränsen till vansinne och olagligt. Att man väljer att heja på ett sånt beteende, är för mig en fråga. Jag firar två år snart med detta helvete som heter järnspöken. Det började den dagen då några bestämde att alla skulle sitta i en sektor. Jag tyckte det var fel och sa att jag tyckte det och jag står fortfarande för det. Det har kostat mig otroligt mycket och det har förändrat mig väldigt mycket. Jag har valt att tänka på de andra (de runt om) som pappfigurer, de är för mig ganska platta och innehållslösa. Då blir de ganska ointressanta att ens bry sig om när de svischar förbi i det sociala flödet. 

Jag har känt mig så ensam de senaste dagarna trots att jag vet att jag inte är det. Trots att jag egentligen tycker om att vara ensam. Jag har ju dessutom de bästa runt omkring mig hela tiden och de älskar mig utan förbehåll.