Den där terriern

Mest så piper han och morrar. Biter på folk och muckar med Uno. Jagar dammsugare med en iver som sällan skådats. Tjafsar med Salsa gör han hela tiden. Han är fruktansvärt envis och kan sitta och pipa i timmar för ett ben under en byrå. Häromdagen när han var med till Hundhallen hann han slakta en pipleksak på en halv minut och sedan tänkte han markera i trappen. Då hotade jag med att det var då sista gången han var med dit. Man förstår sig sällan på honom som häromkvällen när han satt och tokmorrade åt..... Inget! Den enda som egentligen förstod honom var Olle. Det var så konstigt för de var verkligen varandras motsatser. Olle gjorde aldrig något väsen av sig. Jag minns med tydlighet hur djuret brukade skutta runt och bita i kopplet av iver när vi skulle gå ut och gå. Jag ser ryggtavlan på Olle när han springer lika fort som terriern vill. Just bara för att om snoddas vill springa så ska han väl få det. De brukade alltid vara 50 meter före oss ner till badet. Jag hör uppmaningen klart och tydligt nu när det är kallt "snoddas vill ha sitt täcke". Det stämmer för han hoppar glatt in i det när jag tar fram det. Oftast så blir jag smått galen på den där jycken. Jag brukar tänka på honom som Olles hund när jag blir riktigt less på honom. Då kan jag ibland få en skymt av charmen med det dryga djuret. 

Så plötsligt kryper han nära en i soffan och är riktigt söt där han ligger. Jag kliar honom och han slappnar av i hela kroppen. Sen blir det för en gångs skull tyst.