Vie och skogen

Häromdagen när vi gick i skogen så var Sara där och plockade blåbär. Alla hundarna blev glada åt att träffa på dem där. Även om det var länge sedan vi promenerade tillsammans så var det helt normalt för alla hundarna. Men! Vie känner ju inte Sara och hennes hundar och jag tror det blev en stor flock att hålla koll på. Dessutom plockade vi blåbär, vilket hon inte verkar gilla. Hon ser lite rädd ut när jag sätter bärplockaren i midjeväskan. Vet inte om det är skramlet hon ogillar eller vad. Hur som helst så är hon bara helt borta och fast jag ropar så ger hon sig inte till känna. När vi sedan ska börja gå hemåt åt varsitt håll dyker hon upp. Hon låg nog en bit ifrån oss och kollade in oss bara. Hon betedde sig väldigt skumt och jag fick se en ny väldigt reserverad sida av henne. Så dagen efter händer en till mystisk sak. Jag stannar och plockar blåbär när vi nästan är hemma. Jag ser henne framför oss på stigen, hon ligger där jag ungefär brukar koppla dem. Jag plockar lite till och börjar sedangå hemåt och då är hon puts väck igen. Jag går hemåt för att se om jag ser henne på grusvägen och sedan går jag tillbaka till platsen där jag sist såg henne igen. Inte ett spår av nån vovve så då går jag hem. Inte förrän vi kommer upp på bron ger hon sig tillkänna. Hon har alltså gått hem och lämnat mig och de andra i skogen. Väldigt konstigt var det i alla fall för hon brukar hålla sig till mig i alla lägen. Sedan är hon ju mycket för att ligga uppe i trappen när alla andra är nere eller ligga ute när alla andra är inne. I jämförelse med Uno är hon ju ganska osocial. Han ligger ju alltid med oss i soffan eller fåtöljen.