Jag har ett litet problem

Anledningen till mina problem är dock att jag tycker andra har problem. Det är då en väldig tur att jag kommer att kunna gå in i 2018 med en helt annan ro. Lugnet av att inte vara tvungen att kommunicera med folk som ändå inte säger vad de tycker. Jag har också genomskådat dem för länge sen men varit tvungen att hantera det året ut. Jag har så stora problem med att förlika mig med det där. Det börjar liksom redan i våras. Det spelar ingen roll vilken fråga som har diskuterats heller utan mentaliteten att säga nej eller ha förhinder övervinner alltid det andra. Men om man nu har valt att inte engagera sig och några andra bjuder in till en fixarkväll så borde man ju överlämna saken i deras händer. Alltså till de som valt att engagera sig. Man kommer ju såklart inte själv men man har ändå mage att ifrågasätta beslut som tagits på träffen. När vi lägger ut datum för träningar och man bara får ett datum tilldelat då börjar man genast krångla och säger nej. Jag sitter redan då i början på året och retar ihjäl mig på det sättet. Men säg när ni kan i stället! Vad enkelt det vore om alla bara sa vad man kan bidra med och när i stället för tvärtom. Jag har aldrig varit arg på någon som sagt att jag inte har tid just nu. Men på den som röstar för organiserade träningar men sedan inte kan ansvara för ett datum själv. Den blir jag så arg på så jag skulle vilja slå, nu vet jag ju att man inte får slå barn men vuxna som är så dumma borde man få göra det med. Jag är också den som hela tiden hävdat att det ska vara av fritt val man engagerar sig. Det här blir ett stort problem för mig för jag är inte sån alls. Så när jag till sist anmäler mig som ansvarig för hinderparken då utbryter det något slags krig. Helt utan syfte enligt mig för problemet är ju att de där som sedan drar det dit dom gör inte en gång utryckt vad det är som är fel med det jag försöker göra. Det är ju inte så att jag håller på att avveckla verksamheten på klubben. Jag håller på att fixa hindren och jag letar en tävlingsledarutbildning. De har inte en gång talat om vad de vill, vad de har för visioner, vad de vill ska ske. De har faktiskt inte ens gjort det de sa att de skulle göra i vår verksamhetsberättelse. Men många har så svårt för att ta när någon vill, det tycker jag är ett väldigt märkligt beetende. Det pratades ju till och med om att starta en egen klubb under saigk redan förra hösten. Alla dom som inte vill nåt då eller? För det där med att starta klubb har jag hört flera gånger förr och för mig har det aldrig varit aktuellt. Jag har alltid känt mig välkommen på klubben, känner inte alls igen mig i att vi ska vara motarbetade. Kommer ihåg att det var samma snack när de drog igång hundungdom för några år sedan. Ett hundungdom som blomstrade i kanske 6 månader innan intresset svalnade. Däremot så har jag i år känt mig fruktansvärt motarbetad av mina egna led. Inte många har några ambitioner har jag märkt. När jag i slutet av året ställer en enkel fråga så verkar ingen kunna svara på den. Eftersom jag har en del annat på gång så frågar jag en annan fråga i ett annat sammanhang och då svarar samma människor direkt. Jag försöker hålla mig neutral till dem också så långt det bara går. Vad det beträffar de där 5 behöver jag ju inte ens det längre, alltså förhålla mig till. Vilket bara är skönt alla dagar i veckan! Dom sörjer jag inte men det är till stor del deras fel att de andra beter sig som de gör. Jag förstår också varför de gör det efter att jag hört vad som hände kusinen efter att hon kommenterat ett av mina inlägg. Men att det har gått så här långt har inte mycket att göra med klubbarbete eller att vi tyckte olika i några frågor där. Det är mer en privat grej för mig. Men en sak som har med klubbarbete slog mig också väldigt klart för ett tag sen. I samband med att jag bad en annan (från en annan klubb) om en tjänst. Hon fixade det jag bad henne om och jag tackade för hjälpen. Då svarade hon att "det var så lite bara glad att du fixar och donar så vi kan komma och kursa lite" Jag blir liksom löjligt glad av detta lilla tack och det är då det slår mig. Det som ligger och skaver i mig, det som jag inte riktigt kan släppa. Jag känner mig utnyttjat och ouppskattad för för att ingen nånsin tackar mig. Inte när jag tvättat, lagat och fyllt de gamla tunnelhållarna. Inte när jag fixade hopphindren, städade garaget eller lagade A-hindret. Inte när jag sålde en massa gamla grejer som ändå skulle slängas. Inte när jag ordnar kurser, tunnelrace eller banträningar. Ingen har sagt att jag gjort nåt bra eller som nån uppskattar. Då blir jag liksom jävligt ledsen eftersom jag med tanke på att det är just för att jag har gjort allt detta som jag har hamnat i trubbel. Jag har ju dessutom gjort det för någon annans skull, jag behöver ju inga hinder på klubben att träna på. Men jag har hamnat i ett jävla personligt blåsväder bara för att jag engagerat mig. Det kan jag ju se nu i efterhand och det är väldigt många som gjort mig besvikna. Inte bara de där fem och de andra trodde jag var bättre människor helt enkelt. Tur att det finns några likasinnade i min närhet, visionärer som man kan få galna idéer ihop med. Jag brukar aldrig avge nyårslöften men nu kommer ett: Jag ska hädanefter aldrig utsätta mig för tråkiga, visionslösa nejsägare mer. Välkommen 2018!